Job 27
1 Job vedblev at fremsætte sit Tankesprog:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Saa sandt Gud lever, som satte min Ret til Side, den Almægtige, som gjorde mig mod i Hu:
Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 Saa længe jeg drager Aande og har Guds Aande i Næsen,
aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 skal mine Læber ej tale Uret, min Tunge ej fare med Svig!
aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Langt være det fra mig at give jer Ret; til jeg udaander, opgiver jeg ikke min Uskyld.
Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Jeg hævder min Ret, jeg slipper den ikke, ingen af mine Dage piner mit Sind.
Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Som den gudløse gaa det min Fjende, min Modstander som den lovløse!
Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Thi hvad er den vanhelliges Haab, naar Gud bortskærer og kræver hans Sjæl?
Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Hører mon Gud hans Skrig, naar Angst kommer over ham?
Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Mon han kan fryde sig over den Almægtige, føjer han ham, naar han paakalder ham?
Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Jeg vil lære jer om Guds Haand, den Almægtiges Tanker dølger jeg ikke;
Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 se, selv har I alle set det, hvi har I saa tomme Tanker?
Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Det er den gudløses Lod fra Gud, Arven, som Voldsmænd faar fra den Almægtige:
Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Vokser hans Sønner, er det for Sværdet, hans Afkom mættes ikke med Brød;
Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 de øvrige bringer Pesten i Graven, deres Enker kan ej holde Klage over dem.
De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 Opdynger han Sølv som Støv og samler sig Klæder som Ler —
Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 han samler, men den retfærdige klæder sig i dem, og Sølvet arver den skyldfri;
så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 han bygger sit Hus som en Edderkops, som Hytten, en Vogter gør sig;
Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 han lægger sig rig, men for sidste Gang, han slaar Øjnene op, og er det ej mer;
Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Rædsler naar ham som Vande, ved Nat river Stormen ham bort;
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 løftet af Østenstorm farer han bort, den fejer ham væk fra hans Sted.
Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Skaanselsløst skyder han paa ham, i Hast maa han fly fra hans Haand;
Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 man klapper i Hænderne mod ham og piber ham bort fra hans Sted!
Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
