Job 24
1 Hvorfor har ej den Almægtige opsparet Tider, hvi faar de, som kender ham, ikke hans Dage at se?
Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
2 De onde flytter Markskel, ranede Hjorde har de paa Græs.
De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
3 faderløses Æsel fører de bort, tager Enkens Okse som Borgen:
De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
4 de trænger de fattige af Vejen. Landets arme maa alle skjule sig.
De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
5 Som vilde Æsler i Ørkenen gaar de ud til deres Gerning søgende efter Næring; Steppen er Brød for Børnene.
Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
6 De høster paa Marken om Natten, i Rigmandens Vingaard sanker de efter.
De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
7 Om Natten ligger de nøgne, uden Klæder, uden Tæppe i Kulden.
De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
8 De vædes af Bjergenes Regnskyl, klamrer sig af Mangel paa Ly til Klippen.
Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
9 — Man river den faderløse fra Brystet, tager den armes Barn som Borgen. —
De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
10 Nøgne vandrer de, uden Klæder, sultne bærer de Neg;
Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
11 mellem Murene presser de Olie, de træder Persen og tørster.
De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
12 De drives fra By og Hus, og Børnenes Hunger skriger. Men Gud, han ænser ej vrangt.
De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
13 Andre hører til Lysets Fjender, de kender ikke hans Veje og holder sig ej paa hans Stier:
Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
14 Før det lysner, staar Morderen op, han myrder arm og fattig; om Natten sniger Tyven sig om;
I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
15 Horkarlens Øje lurer paa Skumring, han tænker: »Intet Øje kan se mig!« og skjuler sit Ansigt under en Maske.
Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
16 I Mørke bryder de ind i Huse, de lukker sig inde om Dagen, thi ingen af dem vil vide af Lys.
I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
17 For dem er Mørket Morgen, thi de er kendt med Mørkets Rædsler.
Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
18 Over Vandfladen jages han hen, hans Arvelod i Landet forbandes, han færdes ikke paa Vejen til Vingaarden.
Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. (Sheol h7585)
20 Han er glemt paa sin Hjemstavns Torv, hans Storhed kommes ej mer i Hu, Uretten knækkes som Træet.
De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
21 Han var ond mod den golde, der ikke fødte, mod Enken gjorde han ikke vel;
Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
22 dem, det gik skævt, rev han bort i sin Vælde. Han staar op og er ikke tryg paa sit Liv,
Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
23 han styrtes uden Haab og Støtte, og paa hans Veje er idel Nød.
Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
24 Hans Storhed er stakket, saa er han ej mer, han bøjes og skrumper ind som Melde og skæres af som Aksenes Top.
De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
25 Og hvis ikke — hvo gør mig til Løgner, hvo gør mine Ord til intet?
Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
