Job 15
1 Saa tog Temaniten Elifaz til Orde og sagde:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Mon Vismand svarer med Mundsvejr og fylder sit Indre med Østenvind
Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
3 for at hævde sin Ret med gavnløs Tale, med Ord, som intet baader?
Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
4 Desuden nedbryder du Gudsfrygt og krænker den Stilhed, som tilkommer Gud.
Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
5 Din Skyld oplærer din Mund, du vælger de listiges Sprog.
Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
6 Din Mund domfælder dig, ikke jeg, dine Læber vidner imod dig!
Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
7 Var du den første, der fødtes, kom du til Verden, før Højene var?
Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
8 Mon du lytted til, da Gud holdt Raad, og mon du rev Visdommen til dig?
Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
9 Hvad ved du, som vi ikke ved, hvad forstaar du, som vi ikke kender?
Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
10 Ogsaa vi har en gammel iblandt os, en Olding, hvis Dage er fler end din Faders!
Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
11 Er Guds Trøst dig for lidt, det Ord, han mildelig talede til dig?
Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
12 Hvi river dit Hjerte dig hen, hvi ruller dit Øje vildt?
Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
13 Thi du vender din Harme mod Gud og udstøder Ord af din Mund.
i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
14 Hvor kan et Menneske være rent, en kvindefødt have Ret?
Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
15 End ikke sine Hellige tror han, og Himlen er ikke ren i hans Øjne,
Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
16 hvad da den stygge, den onde, Manden, der drikker Uret som Vand!
huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
17 Jeg vil sige dig noget, hør mig, jeg fortæller, hvad jeg har set,
Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
18 hvad vise Mænd har forkyndt, deres Fædre ikke dulgt,
vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
19 dem alene var Landet givet, ingen fremmed færdedes blandt dem:
ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
20 Den gudløse ængstes hele sit Liv, de stakkede Aar, en Voldsmand lever;
Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
21 Rædselslyde fylder hans Ører, midt under Fred er Hærgeren over ham;
Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
22 han undkommer ikke fra Mørket, opsparet er han for Sværdet,
Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
23 udset til Føde for Gribbe, han ved, at han staar for Fald;
Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
24 Mørkets Dag vil skræmme ham. Trængsel og Angst overvælde ham som en Konge, rustet til Strid.
Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
25 Thi Haanden rakte han ud mod Gud og bød den Almægtige Trods,
Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
26 stormed haardnakket mod ham med sine tykke, buede Skjolde.
han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
27 Thi han dækked sit Ansigt med Fedt og samlede Huld paa sin Lænd.
han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
28 tog Bolig i Byer, der øde laa hen, i Huse, man ikke maa bo i, bestemt til at ligge i Grus.
han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
29 Han bliver ej rig, hans Velstand forgaar, til Jorden bøjer sig ikke hans Aks;
Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
30 han undkommer ikke fra Mørket. Solglød udtørrer hans Spire, hans Blomst rives bort af Vinden.
Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
31 Han stole ikke paa Tomhed — han farer vild — thi Tomhed skal være hans Løn!
I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
32 I Utide visner hans Stamme, hans Palmegren skal ikke grønnes;
I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
33 han ryster som Ranken sin Drue af og kaster som Olietræet sin Blomst.
Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
34 Thi vanhelliges Samfund er goldt, og Ild fortærer Bestikkelsens Telte;
Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
35 svangre med Kvide, føder de Uret, og deres Moderskød fostrer Svig!
Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
