Job 14
1 Mennesket, født af en Kvinde, hans Liv er stakket, han mættes af Uro;
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 han spirer som Blomsten og visner, flyr som Skyggen, staar ikke fast.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 Og paa ham vil du rette dit Øje, ham vil du stævne for Retten!
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Ja, kunde der komme en ren af en uren! Nej, end ikke een!
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Naar hans Dages Tal er fastsat, hans Maaneder talt hos dig, og du har sat ham en uoverskridelig Grænse,
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 tag saa dit Øje fra ham, lad ham i Fred, at han kan nyde sin Dag som en Daglejer!
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 Thi for et Træ er der Haab: Fældes det, skyder det atter, det fattes ej nye Skud;
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 ældes end Roden i Jorden, dør end Stubben i Mulde:
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 lugter det Vand, faar det nye Skud, skyder Grene som nyplantet Træ;
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 men dør en Mand, er det ude med ham, udaander Mennesket, hvor er han da?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Som Vand løber ud af Søen og Floden svinder og tørres,
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 saa lægger Manden sig, rejser sig ikke, vaagner ikke, før Himlen forgaar, aldrig vækkes han af sin Søvn.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Tag dog og gem mig i Dødens Rige, skjul mig, indtil din Vrede er ovre, sæt mig en Frist og kom mig i Hu! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 Om Manden dog døde for atter at leve! Da vented jeg rolig al Stridens Tid, indtil min Afløsning kom;
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 du skulde kalde — og jeg skulde svare — længes imod dine Hænders Værk!
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 Derimod tæller du nu mine Skridt, du tilgiver ikke min Synd,
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 forseglet ligger min Brøde i Posen, og over min Skyld har du lukket til.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 Nej, ligesom Bjerget skrider og falder, som Klippen rokkes fra Grunden,
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 som Vandet udhuler Sten og Plaskregn bortskyller Jord, saa har du udslukt Menneskets Haab.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 For evigt slaar du ham ned, han gaar bort, skamskænder hans Ansigt og lader ham fare.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Hans Sønner hædres, han ved det ikke, de synker i Ringhed, han mærker det ikke;
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 ikkun hans eget Kød volder Smerte, ikkun hans egen Sjæl volder Sorg.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
