Ezekiel 2

1 Han sagde til mig: »Menneskesøn staa op paa dine Fødder saa jeg kan tale med dig!«

Och han sade till mig: Du menniskobarn, statt upp på dina fötter, så vill jag tala med dig.

2 Og som han talede til mig, kom Aanden i mig og rejste mig paa mine Fødder, og jeg hørte ham tale til mig.

Och då han så talade med mig kom jag åter till mig igen, och stod upp på mina fötter, och hörde uppå honom, som talade med mig.

3 Han sagde: »Menneskesøn! Jeg sender dig til Israeliterne, de genstridige, der har sat sig op imod mig; de og deres Fædre har forbrudt sig imod mig til den Dag i Dag.

Och han sade till mig: Du menniskobarn, jag sänder dig till Israels barn, till det affälliga folket, som ifrå mig fallit hafva; de, med deras fäder, hafva allt intill denna dag brutit mig emot.

4 Og Sønnerne har stive Ansigter og haarde Hjerter; jeg sender dig til dem, og du skal sige: Saa siger den Herre HERREN!

Men de barn, som jag sänder dig till äro hårdnackade. och förstockade i hjertat; till dem skall du säga: Detta säger Herren Herren;

5 Hvad enten de hører eller ej — thi de er en genstridig Slægt — skal de kende, at en Profet er kommet iblandt dem.

Ehvad de hörat eller låtat: Det är väl ett ohörsamt folk; så skola de dock likväl veta, att en Prophet ibland dem är.

6 Men du, Menneskesøn frygt ikke for dem og vær ikke ræd for deres Ord, naar du færdes mellem Nælder og Tidsler og bor blandt Skorpioner; frygt ikke for deres Ord og vær ikke ræd for deres Ansigter, thi de er en genstridig Slægt.

Och du menniskobarn skall intet frukta dig för dem, huru de döma dig; der äro väl gensträfvoge, och hvass törne emot dig, och du bor ibland scorpioner; men du skall intet frukta dig, huru de döma dig, eller förfära dig för deras trug, ändock de väl ett ohörsamt folk äro;

7 Du skal tale mine Ord til dem, hvad enten de hører eller ej, thi de er en genstridig Slægt.

Utan du skall säga dem min ord, ehvad de hörat eller låtat; ty det är ett ohörsamt folk.

8 Og du, Menneskesøn, hør, hvad jeg taler til dig! Vær ikke genstridig som den genstridige Slægt, men luk din Mund op og slug, hvad jeg her giver dig!«

Men du menniskobarn, hör du hvad jag dig säger, och var icke ohörsam, lika som de ett ohörsamt folk äro; låt upp din mun, och åt hvad jag dig gifver.

9 Og jeg skuede, og se, en Haand var udrakt imod mig, og i den laa en Bogrulle;

Och jag såg, och si, en hand vardt uträckt till mig; den hade ett sammanviket bref;

10 og han rullede den op for mig, og der var skrevet paa den baade for og bag; og hvad der stod skrevet, var Klage, Suk og Ve.

Hvilket hon upplät för mig, och der var beskrifvet utan och innan, och der var uti skrifvet klagan, ack och ve.