< Højsangen 2 >
1 Jeg er Sarons Rose, Dalenes Lillie.
»Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»
2 Som en Lillie iblandt Tornene, saa er min Veninde iblandt Døtrene.
»Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.»
3 Ligesom et Æbletræ iblandt Skovens Træer, saa er min elskede iblandt Sønnerne; jeg begærer at sidde under hans Skygge, og hans Frugt er sød for min Gane.
»Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.
4 Han fører mig til Vinhuset, og Kærlighed er hans Banner over mig.
I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.
5 Styrker mig med Rosinkager, vederkvæger mig med Æbler! thi jeg er syg af Kærlighed.
Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.»
6 Hans venstre Haand er under mit Hoved, og hans højre Haand omfavner mig.
Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.
7 Jeg besværger eder, I Jerusalems Døtre! ved Raaerne eller ved Hinderne paa Marken, at I ikke vække eller forstyrre den kære, førend hun har Lyst dertil.
Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill.
8 Min elskedes Røst! se, der kommer han, springende over Bjergene, hoppende over Højene.
Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.
9 Min elskede er lig en Raa eller en ung Hjort: se, han staar bag vor Væg, han ser ind igennem Vinduerne, kiger igennem Vinduesgitteret.
Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.
10 Min elskede svarer og siger til mig: Staa op, min Veninde! min skønne! og gak frem.
Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut.
11 Thi se, Vinteren er forbi, Regnen er gaaet over og dragen bort.
Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
12 Blomsterne ere komne til Syne i Landet, Sangens Tid er kommen, og Turtelduens Røst er hørt i vort Land.
Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.
13 Figentræet har udskudt sine smaa Figen, og Vinstokkene staa i Blomster og dufte; staa du op, min Veninde! min skønne! og gak frem!
Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.
14 Min Due i Klippens Revner, i Fjeldvæggens Skjul, lad mig se din Skikkelse, lad mig høre din Røst! thi din Røst er sød, og din Skikkelse er yndig.
Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.»
15 Griber os Rævene, de smaa Ræve, som fordærve Vingaardene; vore Vingaarde staa i Blomster.
Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom.
16 Min elskede er min, og jeg er hans, som vogter Hjorden iblandt Lillierne.
Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor.
17 Indtil Dagens Luftning kommer, og Skyggerne fly, vend om, bliv lig, min elskede! med en Raa eller en ung Hjort paa Adskillelsens Bjerge!
Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.