Højsangen 2

1 Jeg er Sarons Rose, Dalenes Lillie.

Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Som en Lillie iblandt Tornene, saa er min Veninde iblandt Døtrene.

Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Ligesom et Æbletræ iblandt Skovens Træer, saa er min elskede iblandt Sønnerne; jeg begærer at sidde under hans Skygge, og hans Frugt er sød for min Gane.

Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Han fører mig til Vinhuset, og Kærlighed er hans Banner over mig.

Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Styrker mig med Rosinkager, vederkvæger mig med Æbler! thi jeg er syg af Kærlighed.

Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Hans venstre Haand er under mit Hoved, og hans højre Haand omfavner mig.

Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Jeg besværger eder, I Jerusalems Døtre! ved Raaerne eller ved Hinderne paa Marken, at I ikke vække eller forstyrre den kære, førend hun har Lyst dertil.

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Min elskedes Røst! se, der kommer han, springende over Bjergene, hoppende over Højene.

Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 Min elskede er lig en Raa eller en ung Hjort: se, han staar bag vor Væg, han ser ind igennem Vinduerne, kiger igennem Vinduesgitteret.

Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 Min elskede svarer og siger til mig: Staa op, min Veninde! min skønne! og gak frem.

Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 Thi se, Vinteren er forbi, Regnen er gaaet over og dragen bort.

Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 Blomsterne ere komne til Syne i Landet, Sangens Tid er kommen, og Turtelduens Røst er hørt i vort Land.

Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 Figentræet har udskudt sine smaa Figen, og Vinstokkene staa i Blomster og dufte; staa du op, min Veninde! min skønne! og gak frem!

Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 Min Due i Klippens Revner, i Fjeldvæggens Skjul, lad mig se din Skikkelse, lad mig høre din Røst! thi din Røst er sød, og din Skikkelse er yndig.

Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 Griber os Rævene, de smaa Ræve, som fordærve Vingaardene; vore Vingaarde staa i Blomster.

Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 Min elskede er min, og jeg er hans, som vogter Hjorden iblandt Lillierne.

Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 Indtil Dagens Luftning kommer, og Skyggerne fly, vend om, bliv lig, min elskede! med en Raa eller en ung Hjort paa Adskillelsens Bjerge!

Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.