Salme 69

1 Til Sangmesteren; til „Lillierne‟; af David.

För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

2 Gud frels mig; thi Vandene ere komne indtil Sjælen.

Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

3 Jeg er sunken i Dybets Dynd, hvor man ej kan fæste Fod; jeg er kommen i Vandenes Dyb, og Strømmen overskyller mig.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

4 Jeg er bleven træt af det, jeg har raabt, min Strube er hæs; mine Øjne ere fortærede, idet jeg venter paa min Gud.

Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

5 Flere end Haar paa mit Hoved ere de, som hade mig uden Aarsag; mægtige ere de, som søge at udrydde mig, mine Fjender uden Skel; jeg maa gengive det, jeg ikke har røvet.

Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

6 Gud! du ved min Daarlighed, og min Skyld er ikke dulgt for dig.

Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

7 Lad ikke dem, som bie efter dig, Herre, Herre Zebaoth! beskæmmes ved mig; lad ikke dem, som søge dig, Israels Gud, blive forhaanede ved mig.

Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

8 Thi jeg bærer Forhaanelse for din Skyld; Skændsel har skjult mit Ansigt.

Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

9 Jeg er bleven fremmed for mine Brødre og en Udlænding for min Moders Børn.

främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10 Thi Nidkærhed for dit Hus har fortæret mig, og deres Forhaanelser, som dig forhaane, ere faldne paa mig.

Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11 Og jeg græd min Sjæl ud under Faste; men det blev mig til Forhaanelser.

Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12 Og jeg brugte Sæk til mit Klædebon, og jeg blev dem til et Ordsprog.

Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13 De, som sidde i Porten, snakke om mig, og de, som drikke stærk Drik, synge Viser om mig.

Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14 Men jeg henflyr med min Bøn til dig, Herre! i Naadens Tid, o Gud! efter din megen Miskundhed: Bønhør mig for din Frelses Sandheds Skyld!

Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15 Frels mig af Dyndet, at jeg ikke synker; lad mig frelses fra mine Avindsmænd og fra Vandenes Dyb!

Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16 Lad Vandstrømmene ikke overskylle mig, ej heller Dybet sluge mig; lad og I ikke Hulen lukke sin Mund over mig!

Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17 Bønhør mig, Herre! thi din Miskundhed er god; vend dit Ansigt til mig efter din store Barmhjertighed!

Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18 Og skjul ikke dit Ansigt for din Tjener; thi jeg er angest, skynd dig, bønhør mig!

Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19 Hold dig nær til min Sjæl, genløs den, udfri mig for mine Fjenders Skyld!

Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20 Du kender min Forhaanelse og min Skam og min Skændsel; alle mine Modstandere ere aabenbare for dig.

Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21 Forhaanelse har brudt mit Hjerte, og jeg blev svag; og jeg ventede paa Medynk, men der var ingen, og paa Trøstere; men jeg fandt ikke nogen.

Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22 Og de gave mig Galde at æde og Eddike at drikke i min Tørst.

De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23 Deres Bord blive foran dem til en Strikke og til en Snare, naar de ere trygge.

Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24 Lad deres Øjne formørkes, at de ikke se, og lad deres Lænder altid rave!

må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25 Udøs din Harme over dem, og lad din brændende Vrede gribe dem!

Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26 Deres Bolig vorde øde; ingen være, som bor i deres Telte.

Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27 Thi de forfølge den, som du har slaget, og de fortælle om deres Pine, som du har saaret.

eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28 Læg Skyld til deres Skyld, og lad dem ikke komme til din Retfærdighed!

Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29 Lad dem udslettes af de levendes Bog, og lad dem ikke opskrives med de retfærdige!

Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30 Dog, jeg er elendig og har Smerte; Gud! lad din Frelse ophøje mig.

Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31 Jeg vil love Guds Navn med Sang, og jeg vil storlig ære ham med Taksigelse.

Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32 Og det skal bedre behage Herren end en ung Okse med Horn og Klove.

Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33 De sagtmodige have set det, de skulle glæde sig; I, som søge Gud — og eders Hjerte leve op!

När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34 Thi Herren hører de fattige og foragter ikke sin bundne.

Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35 Himmel og Jord skulle love ham, Havet og alt det, som vrimler derudi!

Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36 Thi Gud skal frelse Zion og bygge Judas Stæder, og man skal bo der og eje det. Og hans Tjeneres Sæd skal arve det, og de, som elskede hans Navn, skulle bo derudi.

Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.