Salme 69

1 Til Sangmesteren; til „Lillierne‟; af David.

En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

2 Gud frels mig; thi Vandene ere komne indtil Sjælen.

Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

3 Jeg er sunken i Dybets Dynd, hvor man ej kan fæste Fod; jeg er kommen i Vandenes Dyb, og Strømmen overskyller mig.

Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

4 Jeg er bleven træt af det, jeg har raabt, min Strube er hæs; mine Øjne ere fortærede, idet jeg venter paa min Gud.

De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

5 Flere end Haar paa mit Hoved ere de, som hade mig uden Aarsag; mægtige ere de, som søge at udrydde mig, mine Fjender uden Skel; jeg maa gengive det, jeg ikke har røvet.

Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

6 Gud! du ved min Daarlighed, og min Skyld er ikke dulgt for dig.

Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

7 Lad ikke dem, som bie efter dig, Herre, Herre Zebaoth! beskæmmes ved mig; lad ikke dem, som søge dig, Israels Gud, blive forhaanede ved mig.

Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

8 Thi jeg bærer Forhaanelse for din Skyld; Skændsel har skjult mit Ansigt.

Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

9 Jeg er bleven fremmed for mine Brødre og en Udlænding for min Moders Børn.

Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

10 Thi Nidkærhed for dit Hus har fortæret mig, og deres Forhaanelser, som dig forhaane, ere faldne paa mig.

Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

11 Og jeg græd min Sjæl ud under Faste; men det blev mig til Forhaanelser.

Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

12 Og jeg brugte Sæk til mit Klædebon, og jeg blev dem til et Ordsprog.

De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

13 De, som sidde i Porten, snakke om mig, og de, som drikke stærk Drik, synge Viser om mig.

Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

14 Men jeg henflyr med min Bøn til dig, Herre! i Naadens Tid, o Gud! efter din megen Miskundhed: Bønhør mig for din Frelses Sandheds Skyld!

Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

15 Frels mig af Dyndet, at jeg ikke synker; lad mig frelses fra mine Avindsmænd og fra Vandenes Dyb!

Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

16 Lad Vandstrømmene ikke overskylle mig, ej heller Dybet sluge mig; lad og I ikke Hulen lukke sin Mund over mig!

Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

17 Bønhør mig, Herre! thi din Miskundhed er god; vend dit Ansigt til mig efter din store Barmhjertighed!

Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

18 Og skjul ikke dit Ansigt for din Tjener; thi jeg er angest, skynd dig, bønhør mig!

Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

19 Hold dig nær til min Sjæl, genløs den, udfri mig for mine Fjenders Skyld!

Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

20 Du kender min Forhaanelse og min Skam og min Skændsel; alle mine Modstandere ere aabenbare for dig.

Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

21 Forhaanelse har brudt mit Hjerte, og jeg blev svag; og jeg ventede paa Medynk, men der var ingen, og paa Trøstere; men jeg fandt ikke nogen.

Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

22 Og de gave mig Galde at æde og Eddike at drikke i min Tørst.

Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

23 Deres Bord blive foran dem til en Strikke og til en Snare, naar de ere trygge.

Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

24 Lad deres Øjne formørkes, at de ikke se, og lad deres Lænder altid rave!

Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

25 Udøs din Harme over dem, og lad din brændende Vrede gribe dem!

Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

26 Deres Bolig vorde øde; ingen være, som bor i deres Telte.

Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

27 Thi de forfølge den, som du har slaget, og de fortælle om deres Pine, som du har saaret.

Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

28 Læg Skyld til deres Skyld, og lad dem ikke komme til din Retfærdighed!

Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

29 Lad dem udslettes af de levendes Bog, og lad dem ikke opskrives med de retfærdige!

Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

30 Dog, jeg er elendig og har Smerte; Gud! lad din Frelse ophøje mig.

Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

31 Jeg vil love Guds Navn med Sang, og jeg vil storlig ære ham med Taksigelse.

Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

32 Og det skal bedre behage Herren end en ung Okse med Horn og Klove.

De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

33 De sagtmodige have set det, de skulle glæde sig; I, som søge Gud — og eders Hjerte leve op!

Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

34 Thi Herren hører de fattige og foragter ikke sin bundne.

Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

35 Himmel og Jord skulle love ham, Havet og alt det, som vrimler derudi!

Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.

36 Thi Gud skal frelse Zion og bygge Judas Stæder, og man skal bo der og eje det. Og hans Tjeneres Sæd skal arve det, og de, som elskede hans Navn, skulle bo derudi.

Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.