Salme 60

1 Til Sangmesteren; til Susan-Eduth; af David; „et gyldent Smykke‟; til at læres;

För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David,

2 der han stred med Mesopotamierne og med Syrerne af Zoba, og der Joab kom tilbage og slog Edomiterne i Saltdalen, tolv Tusinde.

när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

3 Gud! du har forkastet os, du har sønderrevet os; du har været vred; vend om til os igen!

Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.

4 Du har bragt Jorden til at skælve, du har sønderslidt den, læg dens Brøst; thi den ryster.

Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.

5 Du lod dit Folk se haarde Ting; du gav os Vin at drikke, saa at vi tumlede.

Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.

6 Men nu har du givet dem, som dig frygte, et Banner, som hæver sig for Sandhedens Skyld (Sela)

Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. (Sela)

7 paa det dine elskelige maa udfries; saa frels med din højre Haand og bønhør os!

På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

8 Gud har talt i sin Helligdom, jeg vil fryde mig; jeg vil uddele Sikem og opmaale Sukots Dal.

Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.

9 Mig hører Gilead til, og mig hører Manasse til, og Efraim er mit Hoveds Værn, Juda er min Herskerstav.

Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;

10 Moab er mit Vadskefad; jeg vil kaste min Sko til Edom; bryd ud i Jubel over mig, du Filisterland!

Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

11 Hvo vil føre mig til den faste Stad? Hvo har ledet mig indtil Edom?

Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?

12 Mon ikke du, Gud, som har forkastet os? og vil du, Gud, ikke uddrage med vore Hære? Fly os Hjælp af Nød; thi Menneskers Hjælp er Forfængelighed. Ved Gud ville vi vinde Kraft; og han skal nedtræde vore Fjender.

Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud? Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet. Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.