Salme 56

1 Til Sangmesteren; til „den stumme Due i det fjerne‟ af David; „et gyldent Smykke‟, der Filisterne havde grebet ham i Gath.

Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

2 Gud! vær mig naadig; thi et Menneske søger at opsluge mig, Stridsmanden trænger mig den ganske Dag.

Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

3 Mine Fjender søge den ganske Dag at opsluge mig; thi de ere mange, som i Hovmod stride imod mig.

När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

4 Paa den Dag, jeg frygter, forlader jeg mig paa dig.

Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

5 I Gud vil jeg prise hans Ord; jeg forlader mig paa Gud, jeg vil ikke frygte; hvad kan Kød gøre mig?

Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

6 Den ganske Dag fordreje de mine Ord; alle deres Tanker ere imod mig til det onde.

De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

7 De holde sig sammen, de skjule sig, de tage Vare paa mine Fodspor, ligesom de have tragtet efter mit Liv.

Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

8 Skulde de undkomme ved deres Uretfærdighed? Gud! nedstød disse Folk i Vrede!

Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

9 Du har talt mine Landflygtighedsdage; gem mine Taarer i din Flaske; staa de ikke i din Bog?

Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

10 Da skulle mine Fjender vende tilbage paa den Dag, jeg raaber; dette ved jeg, at du er min Gud.

Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

11 I Gud vil jeg prise Ordet; i Herren vil jeg prise Ordet.

Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

12 Jeg forlader mig paa Gud, jeg vil ikke frygte; hvad skulde et Menneske gøre mig?

Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

13 Gud! Løfter til dig hvile paa mig, med Taksigelse vil jeg betale dig. Thi du friede min Sjæl fra Døden, ja, mine Fødder fra Fald, at jeg skal vandre for Guds Ansigt i de levendes Lys.

Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.