Salme 35

1 Af David. Herre! træt med dem, som trætte med mig; strid imod dem, som stride imod mig.

En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

2 Grib Skjold og Værge, og staa op at hjælpe mig.

Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

3 Tag Spydet frem og afskær Vejen for mine Forfølgere; sig til min Sjæl: Jeg er din Frelse.

Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

4 Lad dem, som søge efter mit Liv, blues og blive til Skamme; lad dem, som ville mig ondt, vige tilbage og blive beskæmmede.

Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

5 Lad dem blive som Avner for Vejret, og Herrens Engel støde dem bort.

Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

6 Lad deres Vej blive mørk og slibrig, og Herrens Engel forfølge dem.

Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

7 Thi de skjulte uden Skel deres Garn imod mig i en Grube, de grove en Grav for min Sjæl uden Skel.

Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

8 Lad Ødelæggelse komme over dem, uden at de vente det; og lad deres Garn, som de skjulte, fange dem, lad dem falde deri til Ødelæggelse.

Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

9 Men min Sjæl skal glæde sig i Herren, den skal fryde sig i hans Frelse.

Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

10 Alle mine Ben skulle sige: Herre! hvo er som du? du, som frier en elendig fra den, som er ham for stærk, ja, en elendig og fattig fra den, som udplyndrer ham.

All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

11 Der staa træske Vidner op, de affordre mig det, som jeg ikke ved.

Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

12 De betale mig ondt for godt, min Sjæl føler sig forladt.

De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

13 Men der de vare syge, iførte jeg mig Sæk, jeg plagede min Sjæl med Faste, og jeg bad med Hovedet sænket mod min Barm.

Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

14 Jeg omgikkes med ham, som han havde været min Ven og Broder; jeg gik i Sørgeklæder og var nedbøjet som en, der sørger for sin Moder.

Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

15 Men da jeg kom til at halte, glædede de sig og flokkedes; Uslinger flokkedes om mig, og jeg vidste af intet; de sønderslede og tav ikke.

Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

16 Iblandt vanhellige og frække Spottere skare de Tænder imod mig.

Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

17 Herre! hvor længe vil du se til? udfri min Sjæl fra deres Ødelæggelse, min eneste fra de unge Løver.

Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

18 Jeg vil takke dig i en stor Forsamling, jeg vil love dig iblandt et talrigt Folk.

Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

19 Lad dem, som ere mine Fjender uden Skel, ikke glædes over mig, eller dem, som hade mig uforskyldt, give Vink med Øjnene.

Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

20 Thi de tale ikke Fred; men imod de stille i Landet optænke de svigefulde Anslag.

Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

21 Og de lode deres Mund vidt op imod mig; de sagde: Ha, ha! vort Øje har set det.

Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

22 Herre! du har set det; ti ikke, Herre! vær ikke langt fra mig.

Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

23 Vaagn op og vær vaagen for min Ret, for min Sag, min Gud og min Herre!

Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

24 Herre, min Gud! døm mig efter din Retfærdighed, og lad dem ikke glæde sig over mig,

Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

25 at de ikke skulle sige i deres Hjerte: „Ha, ha! det var vor Lyst!‟ Lad dem ikke sige: „Vi have opslugt ham!‟

Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

26 Lad dem, som glæde sig ved min Ulykke, til Hobe blues og blive til Skamme; lad dem, som gøre sig store imod mig, klædes med Skam og Skændsel.

Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

27 Lad dem frydes og glædes, som have Lyst til min Retfærdighed, og lad dem altid sige: Herren bør storlig loves, han, som har Lyst til sin Tjeners Fred.

Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

28 Saa skal min Tunge tale om din Retfærdighed, om din Pris den ganske Dag.

Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.