Salme 139

1 Herre! du har ransaget mig og kender mig.

För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

2 Hvad heller jeg sidder eller staar op, da ved du det, du forstaar min Tanke langtfra.

Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3 Du har omkringgivet min Sti og mit Leje, du kender grant alle mine Veje.

Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

4 Thi der er ikke et Ord paa min Tunge, se, Herre! du kender det jo alt sammen.

Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

5 Bagfra og forfra har du omsluttet mig, og paa mig har du lagt din Haand.

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6 Saadant at forstaa er mig for underfuldt; det er for højt, jeg kan ikke naa det.

En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

7 Hvor skal jeg gaa hen fra din Aand? og hvor skal jeg fly hen fra dit Ansigt?

Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

8 Dersom jeg farer op til Himmelen, da er du der, og reder jeg Leje i Dødsriget, se, da er du der! (Sheol h7585)

Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)

9 Vilde jeg tage Morgenrødens Vinger, vilde jeg bo ved det yderste Hav,

Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

10 saa skulde ogsaa der din Haand føre mig, og din højre Haand holde mig fast.

så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

11 Og vilde jeg sige: Mørkhed maa dog skjule mig, saa er Natten et Lys omkring mig.

Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",

12 Mørkhed gør ikke Mørke hos dig, og Natten lyser som Dagen, Mørket er som Lyset.

så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

13 Thi du ejede mine Nyrer; du skærmede om mig i Moders Liv.

Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

14 Jeg vil prise dig, fordi jeg paa underfuld Maade er dannet saa herligt; underfulde ere dine Gerninger, og min Sjæl ved det saare vel.

Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

15 Mine Ben vare ikke skjulte for dig, der jeg blev dannet i Løndom, der jeg blev kunstigt virket i det underjordiske Dyb.

Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

16 Dine Øjne saa mig, der jeg endnu var Foster, og disse Ting vare alle sammen skrevne i din Bog; Dagene vare bestemte, før en eneste af dem var kommen.

Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

17 Derfor, o Gud! hvor dyrebare for mig ere dine Tanker; hvor stor er dog deres Sum!

Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

18 Vilde jeg tælle dem, da bleve de flere end Sand; opvaagner jeg, saa er jeg endnu hos dig.

Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

19 Gid du, o Gud! vilde ihjelslaa den ugudelige; og I, blodgerrige Mænd! viger fra mig.

Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

20 Thi de talte skændelig om dig, og som dine Fjender tage de dit Navn forfængeligt.

de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

21 Skulde jeg ikke hade dem, som hade dig, o Herre! og kedes ved dem, som rejse sig imod dig?

Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

22 Med fuldt Had hader jeg dem; de ere blevne mine Fjender.

Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

23 Ransag mig, Gud! og kend mit Hjerte; prøv mig, og kend mine Tanker!

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

24 Og se, om jeg er paa en Vej, som fører til Smerte for mig, og led mig paa Evighedens Vej!

och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.