Salme 137

1 Ved Babylons Floder, der sad vi, og vi græd, naar vi kom Zion i Hu.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Paa Vidierne i Landet havde vi hængt vore Harper.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Thi der begærede de, som holdt os fangne, at vi skulde synge; og de, som plagede os, begærede, at vi skulde være glade: „Synger for os af Zions Sange!‟

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 Hvorledes skulde vi synge Herrens Sang i et fremmed Land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Dersom jeg glemmer dig, Jerusalem, da glemme mig min højre Haand!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Min Tunge hænge ved min Gane, hvis jeg ikke kommer dig i Hu, hvis jeg ikke ophøjer Jerusalem over min højeste Glæde.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Herre! kom Edoms Børn i Hu efter, hvad de gjorde paa Jerusalems Dag, da de sagde: „Gører bart, gører bart indtil Grundvolden i den.‟

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 Babels Datter, du ødelagte! lyksalig den, som betaler dig din Løn for, hvad du lønnede os med.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Lyksalig den, som griber og knuser dine spæde Børn imod Klippen.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.