Ordsprogene 7
1 Min Søn! bevar mine Ord, og gem mine Bud hos dig.
Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
2 Hold mine Bud, saa skal du leve, og min Lov som din Øjesten.
Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
3 Bind dem om dine Fingre, skriv dem paa dit Hjertes Tavle!
Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
4 Sig til Visdommen: Du er min Søster, og Forstanden kalde du din Kynding;
Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
5 for at den maa bevare dig fra en fremmed Kvinde, fra en ubekendt, som gør sine Ord glatte.
så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
6 Thi jeg saa ud af mit Hus's Vindu, igennem mit Gitter;
Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
7 og jeg saa iblandt de uerfarne, jeg blev var iblandt Sønnerne et ungt Menneske, som fattedes Forstand,
då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
8 og han gik forbi paa Gaden ved hendes Hjørne og skred frem ad Vejen til hendes Hus,
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
9 i Tusmørket om Aftenen efter Dagen, midt i Natten og Mørket.
skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
10 Og se, en Kvinde mødte ham i Horesmykke og underfundig i Hjertet,
Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
11 støjende og ustyrlig, hendes Fødder kunne ikke blive i hendes Hus.
Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
12 Stundom er hun ude, stundom paa Gaderne og lurer ved alle Hjørner.
Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
13 Og hun tog fat paa ham og kyssede ham, hun gjorde sit Ansigt frækt og sagde til ham:
Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
14 Der paalaa mig Takoffer, i Dag har jeg betalt mine Løfter;
»Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
15 derfor er jeg gaaet ud at møde dig, at søge dit Ansigt, og jeg har fundet dig.
Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
16 Jeg har redet mit Leje med Tæpper, med stribet Tøj af Garn fra Ægypten;
Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
17 jeg har overstænket min Seng med Myrra. Aloe og Kanel;
Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
18 kom, lader os beruse os i Kærlighed indtil Morgenen, lader os forlyste os i Elskov;
Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
19 thi Manden er ikke hjemme, han er faren lang Vej bort;
Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
20 han tog Pengeknuden med sig, han kommer hjem til Fuldmaanedagen.
Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
21 Hun bøjede ham med sin megen Overtalelse, tilskyndte ham med sine smigrende Læber.
Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
22 Hvo der hastelig gaar efter hende, kommer som Oksen til Slagterbænken og som i Fodlænken, der er til Daarens Tugtelse,
Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
23 indtil en Pil sønderskærer hans Lever; ligesom Fuglen skynder sig til Snaren og ved ikke, at det gælder dens Liv.
ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
24 Saa hører mig nu, I Børn! og agter paa min Munds Ord!
Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
25 Lad dit Hjerte ikke vige af til hendes Veje, lad dig ikke forvildes paa hendes Stier;
Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
26 thi mange ere de gennemborede, som hun har fældet, og mangfoldige alle de, hun har ihjelslaget.
Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
