Ordsprogene 14
1 Kvinders Visdom har bygget sit Hus; men Daarskaben bryder det ned med sine Hænder.
Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
2 Den, som vandrer i sin Oprigtighed, frygter Herren; men den, som gaar paa Krogveje, foragter ham.
Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
3 I Daarens Mund er Hovmods Ris; men de vises Læber skulle bevare dem selv.
Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
4 Hvor ingen Øksne ere, der er Krybben ren; men megen Indtægt kommer ved Oksens Kraft.
Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
5 Et trofast Vidne lyver ikke; men et falsk Vidne udblæser Løgne.
Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
6 Spotteren søger Visdom, og han finder den ikke; men for den forstandige er Kundskab let.
Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
7 Gak bort fra en Mand, som er en Daare; thi du vil ikke have fundet Kundskab paa hans Læber.
Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
8 Den kloges Visdom er, at han forstaar sig paa sin Vej; men Daarers Taabelighed er, at de blive bedragne.
Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
9 Daarerne spottes af deres eget Skyldoffer; men med de oprigtige er Velbehageligheden.
De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
10 Hjertet kender sin Sjæls Bitterhed, og en fremmed skal ikke blande sig i dets Glæde.
När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
11 De ugudeliges Hus skal ødelægges; men de retsindiges Telt skal blomstre.
De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
12 Der er en Vej, som kan synes en Mand ret; men til sidst bliver den Vej til Døden.
Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
13 Selv under Latteren føler Hjertet Smerte, og til sidst bliver Glæden Bedrøvelse.
Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
14 Den, hvis Hjerte er afveget, skal mættes ved sine Veje, men den gode Mand ved det, han har i Eje.
Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
15 Den uerfarne tror alting, men den kloge agter paa sin Gang.
En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
16 Den vise frygter og viger fra ondt; men en Daare er overmodig, og tryg.
En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
17 Den, som er hastig til Vrede, gør Daarlighed, og den underfundige Mand hades.
En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
18 De uvidende arve Daarlighed; men de kloge favne Kundskab.
De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
19 De onde maa bøje sig for de godes Ansigt og de ugudelige for den retfærdiges Porte.
De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
20 Selv for sin Ven er den fattige forhadt; men mange ere de, som elske den rige.
En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
21 Hvo som foragter sin Næste, synder; men den, som forbarmer sig over de elendige, er lyksalig.
Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
22 Fare ikke de vild, som optænke ondt? men de, som optænke godt, finde Miskundhed og Troskab.
De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
23 I alt besværligt Arbejde er der Fordel; men hvor det bliver ved Læbers Ord, fører det kun til Mangel.
Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
24 De vises Rigdom er deres Krone; men Daarers Taabelighed bliver Taabelighed.
Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
25 Et sanddru Vidne redder Sjæle, men den, som udblæser Løgn, er svigefuld.
Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
26 I Herrens Frygt har en et stærkt Værn, og for hans Børn skal der være en Tilflugt.
Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
27 Herrens Frygt er Livets Kilde, saa at man viger fra Dødens Snarer.
Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
28 At have meget Folk er en Konges Ære; men hvor Folket er borte, er det en Fyrstes Fordærvelse.
Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
29 Den langmodige har megen Forstand; men den, som er hastig i Sindet, forraader Daarskab.
Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
30 Et blidt Hjerte er Liv for Legemet; men Hidsighed er Raaddenhed for Benene,
Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
31 Hvo som fortrykker den ringe, forhaaner hans Skaber; men hvo som forbarmer sig over den fattige, ærer ham.
Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
32 Den ugudelige styrtes for sin Ondskab; men den retfærdige har Fortrøstning i sin Død.
Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
33 I den forstandiges Hjerte hviler Visdommen; men i Daarers Indre giver den sig til Kende.
Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
34 Retfærdighed ophøjer et Folk; men Synden er Folkenes Skændsel
Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
35 Kongens Velbehag er til en klog Tjener, men hans Vrede er over den, som gør Skam.
En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
