Klagesangene 3
1 Teg er den Mand, som saa Elendighed ved hans Vredes Ris.
Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Mig ledede og førte han ind i Mørke og ikke til Lys.
Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Kun imod mig vendte han atter og atter sin Haand den ganske Dag.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Han gjorde mit Kød og min Hud gammel; han sønderbrød mine Ben.
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Han byggede imod mig og omgav mig med Galde og Møje.
Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 Han lod mig bo i de mørke Steder som dem, der ere døde i al Evighed.
I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Han tilmurede for mig, og jeg kan ikke komme ud, han gjorde min Lænke svar.
Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Naar jeg end skriger og raaber, lukker han til for min Bøn.
Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Han har tilmuret mine Veje med hugne Stene, han har gjort mine Stier krogede.
Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 Han er bleven mig som en Bjørn, der ligger paa Lur, som en Løve i Skjul.
En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Han lod mine Veje bøje af, og saa sønderrev han mig; han lagde mig øde.
Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Han spændte sin Bue og stillede mig som Maalet for Pilen.
Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Han lod Pile af sit Kogger trænge ind i mine Nyrer.
Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Jeg er bleven alt mit Folk til Latter, deres Spottesang den ganske Dag.
Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Han mættede mig med beske Urter, „han gav mig rigelig Malurt at drikke
Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 og lod mine Tænder bide i Grus, han nedtrykte mig i Aske.
Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Og du bortstødte min Sjæl fra Fred, jeg har glemt det gode.
Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Og jeg sagde: Borte er min Kraft, og hvad jeg forventede fra Herren.
Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Kom min Elendighed og min Landflygtighed i Hu: Malurt og Galde!
Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Min Sjæl kommer det ret i Hu og er nedbøjet i mit Indre.
Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Dette vil jeg tage mig til Hjerte, derfor vil jeg haabe:
Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 Det er Herrens Miskundhed, at vi ikke ere fortærede; thi hans Barmhjertighed har ingen Ende.
HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Den er ny hver Morgen, din Trofasthed er stor.
Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 Herren er min Del, siger min Sjæl, derfor vil jeg haabe til ham.
HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 Herren er god imod dem, som bie efter ham, imod den Sjæl, som spørger efter ham.
HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Det er godt, at man haaber og er stille til Herrens Frelse.
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Det er en Mand godt, at han bærer Aag i sin Ungdom.
Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Han vil sidde ene og tie; thi han lægger det paa ham.
Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Han vil trykke sin Mund imod Støvet, om der maaske kunde være Forhaabning.
Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Han vil vende Kinden imod den, som slaar ham, han vil mættes med Forhaanelse.
Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Thi Herren skal ikke forkaste evindelig.
Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 Thi dersom han bedrøver, da skal han dog forbarme sig efter sin store Miskundhed.
utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Thi det er ikke af sit Hjerte, at han plager og bedrøver Menneskens Børn.
Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 For at knuse alle de bundne paa Jorden under sine Fødder,
Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 for at bøje en Mands Ret for den Højestes Ansigt,
att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 for at forvende et Menneskes Retssag — skuer Herren ikke ned.
att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Hvo er den, som har sagt noget, saa at det skete, uden at Herren befaler det?
Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Mon Lykke og Ulykke ikke udgaa af den Højestes Mund?
Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Hvorfor klager et Menneske som lever? — enhver for sine Synder!
Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Lader os ransage vore Veje og efterspore dem og vende om til Herren!
Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Lader os opløfte vort Hjerte tillige med vore Hænder til Gud i Himmelen!
Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Vi, vi have syndet og været genstridige, du tilgav ikke.
Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Du tildækkede os med Vrede og forfulgte os, ihjelslog, sparede ikke,
Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Du skjulte dig med en Sky, at ingen Bøn kunde trænge igennem.
Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Du gjorde os til Skarn og Udskud midt iblandt Folkene.
Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Alle vore Fjender opspilede deres Mund imod os.
Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Der var Forfærdelse og Gru for os, Ødelæggelse og Undergang.
Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Mit Øje rinder med Vandbække over mit Folks Datters Undergang.
Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Mit Øje strømmer og bliver ikke stille, der er ingen Afladelse,
Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 indtil Herren skuer ned og ser til fra Himmelen.
till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mit Øje voldte min Sjæl Smerte over alle min Stads Døtre.
Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Hart jagede mig som en Fugl de, der vare mine Fjender uden Grund.
Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 De bragte mit Liv til at vorde stille i Graven og kastede en Sten over mig.
De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Der strømmede Vand ned over mit Hoved, jeg sagde: Det er forbi med mig.
Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Jeg kaldte paa dit Navn, Herre! fra Graven, i det dybe.
Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Du har hørt min Røst; tilluk ej dit Øre for mit Suk, for mit Raab!
Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Du holdt dig nær den Dag, jeg kaldte paa dig, du sagde: Frygt ikke!
Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Herre! du har udført min Sjæls Sag, du har udløst mit Liv.
Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Herre! du har set den Uret, som sker mig, døm i min Sag!
Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Du har set al deres Hævn, alle deres Tanker imod mig.
Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Herre! du har hørt deres haanende Tale, alle deres Tanker imod mig,
Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 mine Modstanderes Ord og deres Anslag imod mig den ganske Dag.
Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Sku, hvorledes de sidde, og hvorledes de staa op; jeg er deres Spottesang.
Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Du skal gengælde dem, Herre! efter deres Hænders Gerning.
Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Du skal give dem et Dække over Hjertet, din Forbandelse hører dem til.
Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Du skal forfølge dem i Vrede, og ødelægge dem, at de ikke ere under Herrens Himmel.
Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
