Job 9
1 Men Job svarede og sagde:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Sandelig, jeg ved, at det er saaledes; og hvorledes skulde et Menneske være retfærdigt for Gud?
Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 Om det har Lyst til at trætte med ham, kan det ikke svare ham til et af tusinde.
Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Han er viis af Hjerte og stærk af Kraft; hvo forhærdede sig imod ham og havde Fred?
Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 han, som flytter Bjergene, inden de mærke til det, han, som omkaster dem i sin Vrede;
honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 han, som bevæger Jorden fra dens Sted, og dens Piller bæve;
honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 han, som taler til Solen, og den gaar ikke op, og som sætter Segl for Stjernerne;
honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 han er ene den, som udbreder Himmelen, og som træder paa Havets Bølger;
honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 han, som gjorde Bjørnen, Orion, og Syvstjernen og Stjernekamrene imod Syden;
honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 han, som gør store Ting, saa de ikke staa til at ransage, og underlige Ting, saa der ikke er Tal derpaa!
honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Se, han gaar forbi mig, og jeg ser ham ikke, og han farer frem, og jeg mærker ham ikke.
Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 Se, han griber, hvo kan faa ham til at give igen? hvo vil sige til ham: Hvad gør du?
Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
13 Gud kalder ikke sin Vrede tilbage; de, som ville hjælpe den hovmodige, maatte bøje sig under ham.
Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 Langt mindre skulde jeg kunne svare ham, vælge mine Ord over for ham.
huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 Thi om jeg end var retfærdig, kunde jeg ikke svare; jeg maatte bede om Naade hos min Dommer.
Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 Om jeg end kaldte, og han svarede mig, da kunde jeg dog ikke tro, at han vilde bøje Øren til min Røst.
Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 Thi han vilde sønderknuse mig med en Storm og gøre mig mange Saar uden Aarsag.
Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 Han vilde ikke tilstede mig at drage min Aande, men mætte mig med Bitterheder.
Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 Kom det an paa den stærkes Kraft, siger han: „Se her!‟ og kom det an paa Ret: „Hvo stævner mig?‟
Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
20 Var jeg end retfærdig, saa skulde dog min Mund dømme mig at have Uret; var jeg end skyldfri, da skulde han dog forvende min Sag.
Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 Jeg er skyldfri, men jeg kender ikke mig selv; jeg foragter mit Liv.
Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 Det kommer ud paa eet! Derfor sagde jeg: Han udrydder den uskyldige med den skyldige.
Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 Dræber Svøben hastelig, da spotter han de uskyldiges Prøvelse.
Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 Et Land bliver givet i en ugudeligs Haand; han tilhyller dets Dommers Ansigt; gør han det ikke, hvo gør det da?
Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 Og mine Dage have været lettere end en Løber; de flyede bort, de have ikke set det gode.
Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 De ere fremfarne som ilende Skibe, som en Ørn, der flyver efter Spise.
de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 Naar jeg siger: Jeg vil glemme min Klage, jeg vil lade mit Ansigts sorrigfulde Mine fare og vederkvæge mig,
Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 da maa jeg frygte for alle mine Smerter; jeg ved, at du lader mig ikke være uskyldig.
Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 Jeg skal jo være skyldig! hvorfor skulde jeg da forgæves gøre mig Møje?
Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Om jeg end toede mig med Snevand og rensede mine Hænder med Sæbe,
Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 da vilde du dog dyppe mig ned i Pølen, saa mine Klæder vilde væmmes ved mig.
så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 Thi han er ikke en Mand som jeg, at jeg kunde svare ham, at vi kunde møde med hinanden for Dommen.
Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 Der er ingen, som kan skille Trætten ad imellem os, og som kan lægge sin Haand paa os begge.
ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 Han borttage sit Ris fra mig, og hans Rædsel forfærde mig ikke!
Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 Da vilde jeg tale og ikke frygte for ham; thi jeg er ikke af den Slags, det ved jeg med mig selv.
då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
