Job 6
1 Men Job svarede og sagde:
Då tog Job till orda och sade:
2 Gid min Harm maatte vejes, og man ligervis vilde lægge min Ulykke i Vægtskaaler!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Thi den er nu svarere end Sand i Havet; derfor bruse mine Ord frem.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Thi den Almægtiges Pile ere i mig, min Aand inddrikker deres Gift; Guds Rædsler stille sig op imod mig.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Mon Vildæselet skryder, naar det har Græs? eller mon Oksen bøger, naar den har Foder?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Mon det vamle kan ædes uden Salt? eller er der Smag i det hvide om Æggeblommen?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Hvad min Sjæl vægrede sig ved at røre, det er blevet mig som en usund Spise.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Gid det, jeg begærer, maatte komme, og Gud vilde opfylde mit Haab!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 og at Gud vilde knuse mig, at han vilde lade sin Haand løs og afskære mig!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Da havde jeg endnu Trøst og kunde glæde mig i Smerten, i hvilken han ikke skaaner; thi jeg har ikke fornægtet den helliges Tale.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Hvad er min Kraft, at jeg skulde haabe? og hvad Ende venter mig, at jeg skulde forlænge mit Liv?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Mon min Kraft er Kraft af Sten? mon mit Kød er af Kobber?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Sandelig, der er ikke Hjælp i mig, og Kraften er vegen fra mig!
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den ulykkelige kan kræve Medynk af sin Ven, selv om han forlader den Almægtiges Frygt.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mine Brødre have skuffet som en Bæk, som i Dalene Strømme, der fare forbi,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 de, der ere mørke af Is, i hvilke Sneen skjuler sig.
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 Paa den Tid de optøes, da blive de borte; naar det bliver hedt, da forsvinde de fra deres Sted.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Rejsetog bøje af fra deres Vej, de drage op i Ørken og omkomme.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Rejsetog fra Thema skuede hen efter dem, vejfarende fra Seba satte Lid til dem.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 De bluedes, at de havde forladt sig paa dem; de kom lige til dem og bleve skuffede.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Saaledes ere I nu blevne som intet; I se Rædsel og frygte.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Mon jeg har sagt: Giver mig og skænker for min Skyld noget af eders Formue?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 eller redder mig af Fjendens Haand, og udløser mig af Voldsmænds Haand?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Lærer mig, og jeg vil tie, og viser mig, hvori jeg har faret vild.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Hvad ere Oprigtigheds Taler kraftige! Men hvad bevise eders Beviser?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Agte I Ord for at være Bevis og den mistrøstiges Taler for Mundsvejr?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Ja, I kunne kaste Lod om en faderløs og grave Grav for eders Næste.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Og nu, om I ville, da vender Ansigtet til mig, og mon jeg skulde lyve for eders Ansigt?
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Kære, vender om, lader Uretfærdighed ikke ske; ja, vender om, endnu skal min Retfærdighed kendes i denne Sag!
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Mon der være Uret paa min Tunge? mon min Gane ikke skulde skelne, hvad ondt er?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
