Job 6
1 Men Job svarede og sagde:
Job svarade, och sade:
2 Gid min Harm maatte vejes, og man ligervis vilde lægge min Ulykke i Vægtskaaler!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 Thi den er nu svarere end Sand i Havet; derfor bruse mine Ord frem.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 Thi den Almægtiges Pile ere i mig, min Aand inddrikker deres Gift; Guds Rædsler stille sig op imod mig.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Mon Vildæselet skryder, naar det har Græs? eller mon Oksen bøger, naar den har Foder?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Mon det vamle kan ædes uden Salt? eller er der Smag i det hvide om Æggeblommen?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Hvad min Sjæl vægrede sig ved at røre, det er blevet mig som en usund Spise.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Gid det, jeg begærer, maatte komme, og Gud vilde opfylde mit Haab!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 og at Gud vilde knuse mig, at han vilde lade sin Haand løs og afskære mig!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Da havde jeg endnu Trøst og kunde glæde mig i Smerten, i hvilken han ikke skaaner; thi jeg har ikke fornægtet den helliges Tale.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 Hvad er min Kraft, at jeg skulde haabe? og hvad Ende venter mig, at jeg skulde forlænge mit Liv?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Mon min Kraft er Kraft af Sten? mon mit Kød er af Kobber?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Sandelig, der er ikke Hjælp i mig, og Kraften er vegen fra mig!
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Den ulykkelige kan kræve Medynk af sin Ven, selv om han forlader den Almægtiges Frygt.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Mine Brødre have skuffet som en Bæk, som i Dalene Strømme, der fare forbi,
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 de, der ere mørke af Is, i hvilke Sneen skjuler sig.
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 Paa den Tid de optøes, da blive de borte; naar det bliver hedt, da forsvinde de fra deres Sted.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Rejsetog bøje af fra deres Vej, de drage op i Ørken og omkomme.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Rejsetog fra Thema skuede hen efter dem, vejfarende fra Seba satte Lid til dem.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 De bluedes, at de havde forladt sig paa dem; de kom lige til dem og bleve skuffede.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Saaledes ere I nu blevne som intet; I se Rædsel og frygte.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Mon jeg har sagt: Giver mig og skænker for min Skyld noget af eders Formue?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 eller redder mig af Fjendens Haand, og udløser mig af Voldsmænds Haand?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Lærer mig, og jeg vil tie, og viser mig, hvori jeg har faret vild.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Hvad ere Oprigtigheds Taler kraftige! Men hvad bevise eders Beviser?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Agte I Ord for at være Bevis og den mistrøstiges Taler for Mundsvejr?
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Ja, I kunne kaste Lod om en faderløs og grave Grav for eders Næste.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Og nu, om I ville, da vender Ansigtet til mig, og mon jeg skulde lyve for eders Ansigt?
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Kære, vender om, lader Uretfærdighed ikke ske; ja, vender om, endnu skal min Retfærdighed kendes i denne Sag!
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Mon der være Uret paa min Tunge? mon min Gane ikke skulde skelne, hvad ondt er?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
