Job 4

1 Da svarede Elifas, Themaniten, og sagde:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Om man vilde forsøge et Ord paa dig, skulde du vel kedes derved? men hvo kan holde sig fra at tale?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Se, du har undervist mange og styrket de trætte Hænder;

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 dine Ord have oprejst den faldne, og du har styrket de bøjede Knæ;

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 men nu, det kommer til dig, da kedes du derved; det rammer dig, og du forfærdes!

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 Var ikke din Gudsfrygt dit Haab og dine Vejes Renhed din Fortrøstning?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Kære, tænk dig om, hvor er en uskyldig gaaet til Grunde? eller hvor ere de oprigtige udslettede?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Saa vidt jeg har set, komme de, som pløje Uret, og de, som udsaa Møje, til at høste ind derefter:

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 De omkomme for Guds Aande og fortæres af hans Vredes Aand.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Løvens Brøl og den grumme Løves Røst hører op, og de unge Løvers Tænder ere knuste;

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 Løven omkommer af Mangel paa Rov, og Løvindens Unger adspredes.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 Men mig er et Ord tilbragt hemmeligt, og mit Øre fattede en sagte Lyd deraf

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 i Tanker, fremkaldte ved Syner om Natten, naar dyb Søvn falder paa Folk;

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 da kom Frygt og Bævelse paa mig og bragte mine Ben til at skælve;

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 og en Aand gik frem for mit Ansigt; Haarene rejste sig paa mit Legeme;

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 den blev staaende, og jeg kunde ikke kende dens Skikkelse; der svævede et Billede for mine Øjne; det var stille, og jeg hørte en Røst:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 Mon et Menneske kan holdes retfærdigt for Gud? monne en Mand være ren for den, som skabte ham?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Se, han tror ikke paa sine Tjenere, og sine Engle tillægger han Daarskab,

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 endsige da dem, som bo i Lerhuse, og hvis Grundvold er i Støvet; man kan støde dem smaa før Møl;

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 fra Morgen og indtil Aften sønderknuses de; uden at der er nogen, som lægger det paa Hjerte, gaa de til Grunde.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 Farer ikke deres Herlighed, som var i dem, bort? ja, de dø, men ikke i Visdom.

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.