Job 37
1 Ta, over dette forfærdes mit Hjerte og farer op fra sit Sted.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Hører, ja hører hans Røsts Drøn og Bulderet, der udgaar af hans Mund.
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Han lader det fare ud under al Himmelen og sit Lys over Jordens Flige.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Efter ham brøler Røsten, han tordner med sin Højheds Røst; og han holder dem ikke tilbage, naar hans Røst høres.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Gud tordner vidunderligt med sin Røst; han gør store Ting, og vi kunne ikke kende dem.
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Thi han siger til Sneen: Fald til Jorden! og ligesaa til Regnskyllene, ja til hans Vældes Regnskyl.
Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Han forsegler hver Mands Haand, at alle Folk, som ere hans Skabning, skulle kende det.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Da gaa de vilde Dyr i Hule og blive i deres Boliger.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 Fra Syden kommer Stormen, og med Nordenvindene kommer Kulden.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Ved Guds Aande kommer Is, og det brede Vand snævres ind.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Ja, med Fugtighed fylder han Skyen; han udbreder sin lysopfyldte Sky.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 Og den vender sig i Kredse, alt som han styrer den til dens Gerning, til alt, hvad han byder den, hen over Jordens Kreds:
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 Enten til Revselse eller til hans Lands Bedste eller til Velgerning lader han den ramme.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Job, vend dine Øren til dette; staa stille og agt paa Guds underfulde Ting!
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Ved du, naar Gud tænker derpaa, og naar han lader sin Skys Lys skinne?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Ved du hvorledes Skyerne svæve? de underfulde Ting af ham, som er fuldkommen i al Kundskab?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 du, hvis Klæder blive varme, naar han gør Landet lummert fra Sønden?
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 Udspænder du med ham de øverste Skyer, der ere faste som et støbt Spejl?
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Lad os vide, hvad vi skulle sige til ham! vi kunne ikke fremføre noget ud fra Mørket.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Skal det fortælles ham, at jeg taler? eller mon nogen har ønsket, at han maatte blive opslugt?
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Og nu, ser man ikke Lyset, som straaler i de øverste Skyer: Saa farer et Vejr frem og renser dem.
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 Af Norden kommer Guld; over Gud er der forfærdelig Majestæt.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 Den Almægtige, ham kunne vi ikke naa til, ham, som er stor i Kraft; Ret og Retfærdigheds Fylde undertrykker han ikke.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Derfor frygte Folkene ham; han ser ikke til nogen, som er viis i Hjertet.
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
