Job 30

1 Men nu le de ad mig, som ere yngre af Aar end jeg, de, hvis Fædre jeg vilde have forsmaaet at sætte hos mine Faarehunde.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Ja, hvortil skulde deres Hænders Kraft have gavnet mig? hos dem er Styrken svundet bort.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 De ere udtærede af Mangel og Hunger, de afgnave den golde Ørk, i Ødelæggelsens og Fordærvelsens Nat;

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 de oprykke Katost ved Buskene, og Gyveltræets Rod er deres Føde;

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 de uddrives fra Samfundet, man skriger efter dem som efter en Tyv;

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 de bo i Kløfter i Dalene, i Huler i Jorden og Klipper;

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 imellem Buske skryde de, de samles under Nælder.

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 Børn af Daarer, ja af Mænd uden Navn; de ere udstødte af Landet.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Men nu er jeg bleven en Spottesang for dem og maa tjene dem til Snak.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 De have Vederstyggelighed til mig, de holde sig langt fra mig og spare ikke at spytte mig i Ansigtet.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Thi de have løst Tøjlen af sig og plaget mig, og de have kastet Bidselet af for mit Ansigt.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 Til højre for mig staar en Yngel frem, de støde mine Fødder bort, og de bane deres Fordærvelses Veje imod mig;

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 de bryde min Sti op, de hjælpe til min Ulykke, de have ingen Hjælper;

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 de komme som igennem et vidt Gab, de vælte sig frem under Bulder.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Rædsler ere vendte imod mig, som et Stormvejr forfølge de min Herlighed, og min Frelse er gaaet forbi som en Sky.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Men nu er min Sjæl hensmeltet i mig, Elendigheds Dage komme over mig.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Natten gennemborer mine Ben, saa at de falde af mig, og mine nagende Smerter hvile ikke.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Ved den overvættes Magt er min Klædning helt forandret, den omslutter mig som Kraven paa min Underkjortel.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Han har kastet mig i Dyndet, og jeg er lignet ved Støv og Aske.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Jeg skriger til dig, men du svarer mig ikke; jeg staar der, og du bliver ved at se paa mig.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Du har forvendt dig til at være grum imod mig; du modstaar mig med din Haands Styrke.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Du løfter mig op i Stormvejret, du lader mig fare hen, og du lader mig forgaa i dets Brag.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Thi jeg ved, du fører mig til Døden igen og til alle levendes Forsamlings Hus.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Mon en ikke udrækker Haanden i sit Fald? eller mon en ikke skriger i sin Ulykke?

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Eller græd jeg ikke for den, som havde haarde Dage? ynkedes min Sjæl ikke over den fattige?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Thi der jeg forventede godt, da kom det onde, og der jeg haabede til Lys, da kom Mørkhed.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Mine Indvolde syde og ere ikke stille; Elendigheds Dage ere komne over mig.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Jeg gaar sort, uden Sol, jeg staar op, jeg skriger i Forsamlingen.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Jeg er bleven Dragers Broder og Strudses Stalbroder.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Min Hud er bleven sort og falder af mig, og Benene i mig brænde af Hede.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Og min Harpe er bleven til Sorrig, og min Fløjte til de grædendes Lyd.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.