Job 30
1 Men nu le de ad mig, som ere yngre af Aar end jeg, de, hvis Fædre jeg vilde have forsmaaet at sætte hos mine Faarehunde.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Ja, hvortil skulde deres Hænders Kraft have gavnet mig? hos dem er Styrken svundet bort.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 De ere udtærede af Mangel og Hunger, de afgnave den golde Ørk, i Ødelæggelsens og Fordærvelsens Nat;
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 de oprykke Katost ved Buskene, og Gyveltræets Rod er deres Føde;
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 de uddrives fra Samfundet, man skriger efter dem som efter en Tyv;
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 de bo i Kløfter i Dalene, i Huler i Jorden og Klipper;
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 imellem Buske skryde de, de samles under Nælder.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 Børn af Daarer, ja af Mænd uden Navn; de ere udstødte af Landet.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 Men nu er jeg bleven en Spottesang for dem og maa tjene dem til Snak.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 De have Vederstyggelighed til mig, de holde sig langt fra mig og spare ikke at spytte mig i Ansigtet.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Thi de have løst Tøjlen af sig og plaget mig, og de have kastet Bidselet af for mit Ansigt.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Til højre for mig staar en Yngel frem, de støde mine Fødder bort, og de bane deres Fordærvelses Veje imod mig;
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 de bryde min Sti op, de hjælpe til min Ulykke, de have ingen Hjælper;
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 de komme som igennem et vidt Gab, de vælte sig frem under Bulder.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Rædsler ere vendte imod mig, som et Stormvejr forfølge de min Herlighed, og min Frelse er gaaet forbi som en Sky.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 Men nu er min Sjæl hensmeltet i mig, Elendigheds Dage komme over mig.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Natten gennemborer mine Ben, saa at de falde af mig, og mine nagende Smerter hvile ikke.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 Ved den overvættes Magt er min Klædning helt forandret, den omslutter mig som Kraven paa min Underkjortel.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 Han har kastet mig i Dyndet, og jeg er lignet ved Støv og Aske.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 Jeg skriger til dig, men du svarer mig ikke; jeg staar der, og du bliver ved at se paa mig.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 Du har forvendt dig til at være grum imod mig; du modstaar mig med din Haands Styrke.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 Du løfter mig op i Stormvejret, du lader mig fare hen, og du lader mig forgaa i dets Brag.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 Thi jeg ved, du fører mig til Døden igen og til alle levendes Forsamlings Hus.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Mon en ikke udrækker Haanden i sit Fald? eller mon en ikke skriger i sin Ulykke?
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Eller græd jeg ikke for den, som havde haarde Dage? ynkedes min Sjæl ikke over den fattige?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 Thi der jeg forventede godt, da kom det onde, og der jeg haabede til Lys, da kom Mørkhed.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 Mine Indvolde syde og ere ikke stille; Elendigheds Dage ere komne over mig.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 Jeg gaar sort, uden Sol, jeg staar op, jeg skriger i Forsamlingen.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 Jeg er bleven Dragers Broder og Strudses Stalbroder.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 Min Hud er bleven sort og falder af mig, og Benene i mig brænde af Hede.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 Og min Harpe er bleven til Sorrig, og min Fløjte til de grædendes Lyd.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
