Job 3
1 Herefter oplod Job sin Mund og forbandede sin Dag.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Og Job svarede og sagde:
Job tog till orda och sade:
3 Udslettet vorde den Dag, paa hvilken jeg er født, og den Nat, der man sagde: En Dreng er undfanget!
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4 Den Dag vorde Mørke; Gud fra oven af spørge ikke efter den, og intet Lys skinne over den.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Mørkhed og Dødsskygge besmitte den, en Sky bo over den, den hede Damp om Dagen forfærde den!
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Den Nat — Mørkhed indtage den! den glæde sig ikke iblandt Aarets Dage, den komme ikke i Maanedernes Tal!
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Se, den Nat vorde ensom, intet Frydeskrig komme paa den!
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 De, som besværge Dage, forbande den; de, som ere rede til at opvække Leviathan!
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Dens Dæmrings Stjerner vorde formørkede, den vente paa Lys, og det komme ikke; og ej se den Morgenrødens Øjenlaage,
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 fordi den ikke lukkede mig Moderlivets Døre og ikke skjulte Møje for mine Øjne.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Hvorfor døde jeg ikke fra Moders Liv af? hvorfor udkom jeg af Moderskød og opgav ikke straks Aanden?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Hvorfor optoge Knæ mig? og hvorfor er jeg opfostret ved Bryst?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Thi saa havde jeg nu ligget og været stille; jeg havde sovet, jeg havde da hvilet
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 med Kongerne og Raadsherrerne paa Jorden, som byggede sig de Steder, som nu ere øde,
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 eller med Fyrsterne, som havde Guld, som fyldte deres Huse med Sølv;
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 eller og jeg havde ikke været til, som et utidigt Foster, der blev i Skjul, som de spæde Børn, der ikke saa Lyset.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Der have de ugudelige ladet af at gøre Uro, og der hvile de kraftesløse;
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 der have de bundne Ro med hverandre; de høre ikke Fogedens Røst;
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 der er liden og stor og Tjeneren fri for sin Herre.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Hvorfor giver han en ussel Lyset, og dem Livet, som ere beskelig bedrøvede i Sjælen?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 dem, som bie efter Døden, men den kommer ikke; og som grave efter den mere end efter de skjulte Skatte?
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 dem, som glæde sig med Fryd, og som juble, naar de finde Graven?
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 den Mand, hvis Vej er skjult, og hvem Gud har spærret for?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Thi før jeg æder mit Brød, kommer mit Suk, og min Hylen bryder frem som Vandet.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 Thi det jeg frygtede saare for, det kom over mig, og det jeg gruede for, kom paa mig.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Jeg var ikke rolig og var ikke stille og hvilede ikke; men det blev til Uro.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
