Job 29
1 Og Job blev ved at fremføre sit Billedsprog og sagde:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Gid jeg var som i de forrige Maaneder, som i de Dage, da Gud bevarede mig,
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 da hans Lampe lyste over mit Hoved, da jeg gik igennem Mørket ved hans Lys;
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 som det var med mig i min Høsts Dage, der Guds Fortrolighed var over mit Telt;
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 da den Almægtige endnu var med mig, da mine Drenge vare omkring mig;
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 da mine Trin badede sig i Mælk, og Klippen hos mig udgød Oliebække;
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 da jeg gik ud til Porten op til Staden, da jeg lod berede mit Sæde paa Torvet.
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 De unge saa mig og trak sig tilbage, og de gamle stode op og bleve staaende.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 De Øverste holdt op at tale, og de lagde Haanden paa deres Mund.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 Fyrsternes Røst forstummede, og deres Tunge hang ved deres Gane.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 Thi det Øre, som hørte, priste mig salig, og det Øje, som saa mig, gav mig Vidnesbyrd.
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Thi jeg reddede den fattige, som skreg, og den faderløse, som ingen Hjælper havde.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Dens Velsignelse, som ellers maatte omkommet, kom over mig, og jeg frydede Enkens Hjerte.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Jeg iførte mig Retfærdighed, og den klædte sig i mig; min Dom var mig som en Kappe og et Hovedsmykke.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Jeg var den blindes Øje, og jeg var den lammes Fod.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 Jeg var de fattiges Fader, og den mig ubekendtes Retssag undersøgte jeg.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 Og jeg sønderbrød den uretfærdiges Kindtænder, og jeg gjorde, at han maatte slippe Rovet af sine Tænder.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Og jeg sagde: I min Rede vil jeg opgive Aanden og have Dage mangfoldige som Sand.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Min Rod skal aabne sig for Vandet, og Duggen skal blive om Natten paa mine Grene.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Min Herlighed skal blive ny hos mig, og min Bue skal forynges i min Haand.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 De hørte paa mig og ventede, og de tav til mit Raad.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Havde jeg talt, toge de ikke igen til Orde, og min Tale faldt som Draaber over dem;
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 de ventede paa mig som paa en Regn, og de aabnede Munden vidt som efter den sildige Regn.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Jeg smilte til dem, der vare mistrøstige; og de bragte ikke mit Ansigts Lys til at svinde.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Jeg udvalgte deres Vej og sad øverst, og jeg boede som en Konge iblandt Hærskaren, som den, der trøster de sørgende.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
