Job 24
1 Hvorfor ere Tider ikke gemte af den Almægtige? og hvorfor se de, som kender ham, ikke hans Dage?
Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
2 Man forrykker Markskel, man røver Hjorder og vogter dem;
De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
3 man driver de faderløses Asen bort, man tager en Enkes Okse til Pant;
De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
4 man trænger de fattige ud af Vejen, de elendige i Landet maa skjule sig til Hobe.
De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
5 Se, som Vildæsler i Ørken gaa de ud til deres Gerning, de staa aarle op efter Føde! Ørkenen giver dem Brød til Børnene.
Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
6 De høste den ugudeliges Blandingssæd, og de holde Efterhøst i hans Vingaard.
De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
7 Nøgne ligge de om Natten, uden Klæder, og uden Dække i Kulden.
De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
8 De blive vaade af Bjergenes Vandskyl, og fordi de ingen Tilflugt have, favne de Klippen.
Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
9 Man river den faderløse fra Moders Bryst, og af den elendige tager man Pant.
De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
10 Nøgne gaa de uden Klæder, og hungrende bære de Neg.
Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
11 De udperse Olie inden for hines Mure, de træde Vinperserne og tørste derved.
De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
12 Fra Staden sukke Folk, og de gennemboredes Sjæle skrige; dog agter Gud ikke paa det urimelige deri.
De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
13 Der er dem, som hade Lyset, de kende ikke dets Veje, og de blive ikke paa dets Stier.
Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
14 Morderen staar op, naar det dages, slaar den elendige og fattige ihjel; og om Natten er han som Tyven.
I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
15 Og Horkarlens Øjne vare paa Tusmørket, og han siger: Intet Øje skal skue mig; og han lægger et Dække over sit Ansigt.
Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
16 I Mørket brydes ind i Husene, om Dagen lukke de sig inde; de kende ikke Lyset
I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
17 Thi for dem alle er Dødsskygge Morgen; thi de ere bekendte med Dødsskyggens Rædsler.
Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
18 Let farer en saadan bort paa Vandet, deres Arvelod er forbandet i Landet; han vender sig ikke til Vingaardenes Vej.
Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. (Sheol h7585)
20 Moders Liv glemmer ham, han smager Ormene vel; han ihukommes ikke ydermere, og Uretfærdigheden sønderbrydes som et Træ;
De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
21 han, der udpinte den ufrugtbare, som ikke fødte, og ikke vilde gøre en Enke godt.
Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
22 Dog Gud opholder de mægtige længe med sin Magt; de rejse sig, naar de ikke mere tro paa deres Liv.
Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
23 Han giver dem Tryghed, og de forlade sig fast derpaa; og hans Øjne ere over deres Veje.
Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
24 De ere ophøjede; om en liden Stund findes ingen af dem, og de synke hen, de indsamles som alle andre, og de afhugges som Toppen paa et Aks.
De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
25 Og hvis det ikke er saa, hvo kan da straffe mig for Løgn og gøre min Tale til intet?
Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
