Job 21
1 Men Job svarede og sagde:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 hører, ja hører min Tale, og lader dette være den Trøst, I yde!
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Fordrager mig, og jeg vil tale, og naar jeg har talt, da kan du spotte!
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Mon min Klage gælder Mennesker? og om saa er, hvorfor skulde ikke min Aand blive utaalmodig?
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Vender eder til mig, og gruer og lægger Haanden paa Munden!
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Thi kommer jeg det i Hu, da forfærdes jeg, og Bævelse betager mit Kød.
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Hvorfor blive de ugudelige i Live, blive gamle, ja vældige i Kraft?
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 Deres Sæd staar fast for deres Ansigt om dem og deres Afkom for deres Øjne.
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Deres Huse have Fred, uden Frygt, og Guds Ris er ikke over dem.
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 Deres Tyr springer og ej forgæves; deres Ko kalver og er ikke ufrugtbar.
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 De lade deres Børn løbe som en Faarehjord, og deres Drenge springe.
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 De opløfte deres Røst til Tromme og Harpe og glæde sig ved Fløjtens Lyd.
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)
14 Og dog sagde de til Gud: Vig fra os! thi vi have ikke Lyst til Kundskab om dine Veje.
Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Hvad er den Almægtige, at vi skulde tjene ham? eller hvad Gavn skulde vi have af at bønfalde ham?
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
16 Se, deres Lykke hviler dog ikke i deres egen Haand! De ugudeliges Raad er langt fra mig.
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Hvor tit udslukkes vel de ugudeliges Lampe og kommer deres Ulykke over dem? hvor tit uddeler Gud Smerter til dem i sin Vrede?
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 Blive de som Straa for Vejr og som Avner, hvilke Hvirvelvind bortstjæler?
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 „Gud gemmer hans Uret til hans Børn.‟ Han skulde betale ham selv, at han fornemmer det.
"Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Hans egne Øjne skulle se hans Fordærvelse, og han skulde drikke af den Almægtiges Vrede.
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Thi hvad bekymrer han sig om sit Hus efter sig, naar hans Maaneders Tal er ude?
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 Mon nogen vil lære Gud Kundskab, ham, som dømmer de høje?
"Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
23 Den ene dør i sin fulde Styrke, ganske rolig og tryg;
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 hans Kar vare fulde af Mælk, og Marven i hans Ben var vædskefuld.
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Men den anden maa dø med en beskelig bedrøvet Sjæl og har ikke nydt noget godt.
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 De skulle ligge med hinanden i Støvet, og Ormene skulle bedække dem.
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Se, jeg kender eders Tanker, ja eders Rænker, med hvilke I gøre Vold imod mig;
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 thi I sige: Hvor er Voldsmandens Hus? og hvor er Teltet, hvor de ugudelige boede?
I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
29 Have I ikke adspurgt de vejfarende, og erkende I ikke deres Vidnesbyrd,
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 at den onde skulde spares til Ulykkens Dag, skulde føres frem til Vredens Dag?
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 „Hvo vil forholde ham hans Vej? naar han gør noget, hvo vil betale ham?
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Og han føres hen til Gravene, og ved Gravhøjen lever hans Minde.
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 I Dalens Muld hviler han sødt, og han drager hvert Menneske efter sig, og paa dem foran ham er ikke Tal.‟
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Hvorledes trøste I mig da med Forfængelighed? og hvad der bliver tilbage af eders Svar, er Troløshed.
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
