Job 16

1 Da svarede Job og sagde:

Job svarade, och sade:

2 Jeg har hørt mange Ting som disse: I ere alle sammen besværlige Trøstere.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Bliver der Ende paa Ord, som kun ere Vind? eller hvad ægger dig, at du svarer?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 Ogsaa jeg kunde tale som I, var kun eders Sjæl i min Sjæls Sted! jeg kunde sætte Ord sammen imod eder og ryste med Hovedet over eder.

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 Jeg kunde styrke eder med min Mund, og mine Læbers Trøst kunde bringe Lindring.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Vilde jeg tale, saa lindres min Smerte ikke; og vilde jeg lade være, hvad Lettelse finder jeg?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Dog, nu har han gjort mig træt; du har ødelagt min hele Forsamling.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 Du har grebet mig, det blev et Vidne imod mig; og min Magerhed rejste sig imod mig, den taler imod mig.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 Hans Vrede har revet mig bort og forfulgte mig, han skar Tænder imod mig, som min Modstander stirrer han med sine Øjne imod mig.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 De opspilede deres Gab imod mig, de sloge mine Kinder med Forhaanelse, de flokkede sig til Hobe imod mig.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 Gud overantvordede mig til en uretfærdig og lod mig komme i de ugudeliges Hænder.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 Jeg var rolig; men han sønderrev mig og tog mig i Nakken og sønderslog mig og oprejste mig til en Skive for sig.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 Hans Skytter omringe mig, han sønderskærer mine Nyrer og sparer ikke, han udgyder min Galde paa Jorden.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 Han gennembryder mig med Stød paa Stød, han løber imod mig som en Krigshelt.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 Jeg syede Sæk omkring min Hud og lagde mit Horn i Støvet.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 Mit Ansigt blusser af Graad, og Dødens Skygge hviler over mine Øjenlaage,

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 skønt ingen Uret er i mine Hænder, og min Bøn er ren.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 O Jord! skjul ikke mit Blod, og ingen Grænse være for mit Raab.

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Alt nu, se, i Himmelen er mit Vidne, og min Talsmand er i det høje.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Mine Venner ere blevne mine Bespottere, med Taarer vender mit Øje sig til Gud,

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 at han vilde skifte Ret mellem Manden og Gud, imellem Menneskets Barn og hans Næste.

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 Thi faa Aar skulle endnu komme, saa gaar jeg bort ad en Vej, ad hvilken jeg ikke kommer tilbage.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.