Job 14

1 Et Menneske, født af en Kvinde, lever en stakket Tid og mættes af Uro.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Han gaar op som et Blomster og henvisner, han flyr som en Skygge og bestaar ikke.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Ogsaa over en saadan oplader du dine Øjne og fører mig for din Dom.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Ja, kom der dog en ren af en uren! men nej, ikke en eneste.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Dersom hans Dage ere bestemte, hans Maaneders Tal fastsat hos dig, dersom du har sat ham en Grænse, han ikke kan overskride:

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Da lad af fra ham, at han maa hvile; at han dog som en Daglønner maa glæde sig ved sin Dag.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 Thi et Træ har Haab: Naar det er afhugget, kan det igen skyde frem, og dets Kviste udeblive ikke.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Om end dets Rod bliver gammel i Jorden, og dets Stub dør i Støvet,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 saa grønnes det dog igen af Vandets Duft og skyder Grene som en frisk Plante.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men dør en Mand, er hans Kraft forbi, og opgiver et Menneske Aanden, hvor er han da?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Vand løber ud af Søen, og en Flod svinder og bliver tør:

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Saaledes lægger og at Menneske sig og staar ikke op; indtil Himlene ikke mere ere, opvaagne de ikke, og de opvækkes ikke af deres Søvn.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Gid du vilde gemme mig i Graven, ja skjule mig, indtil din Vrede vendte om; at du vilde sætte mig en beskikket Tid og vilde komme mig i Hu igen! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Naar en Mand dør, mon han da skal leve op igen? saa vilde jeg vente alle mine Stridsdage, indtil min Afløsning kom.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Du skulde kalde, og jeg skulde svare dig; du skulde længes efter dine Hænders Gerning!

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Thi nu tæller du mine Skridt; du varer ikke over min Synd.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Min Overtrædelse er forseglet i et Knippe, og du syr til om min Misgerning.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Men et Bjerg, som falder, smuldrer hen, og en Klippe flytter sig fra sit Sted;

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Vandet udhuler Stene, og dets Strømme bortskylle Jordens Støv: Saaledes gør du et Menneskes Forhaabning til intet.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Du overvælder ham evindelig, og han farer hen; du forvender hans Udseende og lader ham fare.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Ere hans Børn i Ære, da ved han det ikke; ere de ringe, da mærker han det ikke.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 For ham er kun Smerten, hans Kød lider, og for ham Sorgen, hans Sjæl føler.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.