Job 14

1 Et Menneske, født af en Kvinde, lever en stakket Tid og mættes af Uro.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Han gaar op som et Blomster og henvisner, han flyr som en Skygge og bestaar ikke.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Ogsaa over en saadan oplader du dine Øjne og fører mig for din Dom.

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Ja, kom der dog en ren af en uren! men nej, ikke en eneste.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Dersom hans Dage ere bestemte, hans Maaneders Tal fastsat hos dig, dersom du har sat ham en Grænse, han ikke kan overskride:

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Da lad af fra ham, at han maa hvile; at han dog som en Daglønner maa glæde sig ved sin Dag.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 Thi et Træ har Haab: Naar det er afhugget, kan det igen skyde frem, og dets Kviste udeblive ikke.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Om end dets Rod bliver gammel i Jorden, og dets Stub dør i Støvet,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 saa grønnes det dog igen af Vandets Duft og skyder Grene som en frisk Plante.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Men dør en Mand, er hans Kraft forbi, og opgiver et Menneske Aanden, hvor er han da?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Vand løber ud af Søen, og en Flod svinder og bliver tør:

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 Saaledes lægger og at Menneske sig og staar ikke op; indtil Himlene ikke mere ere, opvaagne de ikke, og de opvækkes ikke af deres Søvn.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Gid du vilde gemme mig i Graven, ja skjule mig, indtil din Vrede vendte om; at du vilde sætte mig en beskikket Tid og vilde komme mig i Hu igen! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Naar en Mand dør, mon han da skal leve op igen? saa vilde jeg vente alle mine Stridsdage, indtil min Afløsning kom.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Du skulde kalde, og jeg skulde svare dig; du skulde længes efter dine Hænders Gerning!

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Thi nu tæller du mine Skridt; du varer ikke over min Synd.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Min Overtrædelse er forseglet i et Knippe, og du syr til om min Misgerning.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Men et Bjerg, som falder, smuldrer hen, og en Klippe flytter sig fra sit Sted;

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Vandet udhuler Stene, og dets Strømme bortskylle Jordens Støv: Saaledes gør du et Menneskes Forhaabning til intet.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Du overvælder ham evindelig, og han farer hen; du forvender hans Udseende og lader ham fare.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Ere hans Børn i Ære, da ved han det ikke; ere de ringe, da mærker han det ikke.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 For ham er kun Smerten, hans Kød lider, og for ham Sorgen, hans Sjæl føler.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.