Job 10
1 Min Sjæl kedes ved mit Liv; jeg vil løslade min Klage i mig, jeg vil tale i min Sjæls Bitterhed.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Jeg vil sige til Gud: Døm mig ikke skyldig, lad mig vide, hvorover du trætter med mig!
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Mon det synes dig godt, at du gør Vold, at du forkaster dine Hænders Værk og lyser over de ugudeliges Raad?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Mon dine Øjne ere som Kødets? eller ser du, som et Menneske ser?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Ere dine Dage som et Menneskes Dage, ere dine Aar som en Mands Dage,
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 saa at du skulde spørge efter min Misgerning og søge efter min Synd,
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 da du dog ved, at jeg er skyldfri, og der er ingen, som kan redde af din Haand?
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Dine Hænder have skabt og dannet mig hel og holden; og nu vil du opsluge mig!
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Kære, kom i Hu, at du dannede mig som Ler, og nu vil du gøre mig til Støv igen!
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Har du ej udgydt mig som Mælk og ladet mig løbe sammen som Ost?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Du har klædet mig med Hud og Kød, og sammenføjet mig med Ben og Sener?
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 du har skænket mig Liv og Miskundhed, og din Omhu har bevaret min Aand.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Men disse Ting havde du skjult i dit Hjerte: Jeg ved, at dette var besluttet hos dig:
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 Dersom jeg syndede, saa vilde du vare paa mig og vilde ikke kende mig fri for min Misgerning.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Havde jeg været skyldig, da ve mig! og var jeg retfærdig, da turde jeg dog ikke opløfte mit Hoved; jeg er mæt af Forsmædelse og har set nok af min Elendighed.
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Og hævede mit Hoved sig, da vilde du jage mig som en Løve, og du vilde komme igen og handle underligt imod mig;
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 du vilde føre nye Vidner imod mig og lade din Fortørnelse tage til imod mig; der vilde komme nye Skarer, ja, en Hær imod mig.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Men hvorfor udførte du mig af Moders Liv? jeg havde opgivet Aanden, og intet Øje havde set mig!
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 Jeg skulde have været, som om jeg ikke havde været til, været ført til Graven fra Moders Liv.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Ere mine Dage ikke faa? hold dog op! lad af fra mig, at jeg maa vederkvæge mig lidt,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 før jeg gaar bort og kommer ikke tilbage, hen til Mørkheds og Dødens Skygges Land,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 et skummelt Land som Mørke — Dødens Skygge og ingen Orden — hvor selve Lyset er Mørke.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
