Jeremias 18

1 Det Ord, som kom til Jeremias fra Herren, saalydende:

Detta är det ord, som skedde af Herranom till Jeremia, och sade:

2 Staa op og gaa ned til Pottemagerens Hus, og der vil jeg lade dig høre mine Ord.

Statt upp, och gack ned uti krukomakarens hus; der vill jag låta dig höra min ord.

3 Og jeg gik ned til Pottemagerens Hus, og se, han gjorde et Arbejde paa Skiven.

Och jag gick ned i krukomakarens hus, och si, han arbetade på skifvone.

4 Og naar det Kar, som han gjorde, mislykkedes, som det kan gaa med Leret i Pottemagerens Haand, saa begyndte han igen og gjorde et andet Kar deraf, saaledes som det var ret for Pottemagerens Øjne at gøre.

Och krukan, som han utaf lerena gjorde, gick honom sönder i händerna; då gjorde han åter ena andra kruko, såsom honom täcktes.

5 Da kom Herrens Ord til mig saaledes:

Då skedde Herrans ord till mig, och sade:

6 Mon jeg ikke kan gøre ved eder, Israels Hus, ligesom denne Pottemager? siger Herren; se, ligesom Leret er i Pottemagerens Haand, saaledes ere I, Israels Hus, i min Haand.

Kan jag ock icke skicka mig, såsom denne krukomakaren, med eder af Israels huse, säger Herren? Si, såsom leret är i krukomakarens hand, så ären ock I af Israels hus i mine hand.

7 I eet Øjeblik taler jeg imod et Folk og imod et Rige, til at oprykke og til at ødelægge det;

Hasteliga talar jag emot ett folk och rike, att jag det utrota, förhärja, och förderfva vill;

8 men naar dette Folk, imod hvilket jeg har talt, omvender sig fra sin Ondskab, da skal jeg angre det onde, som jeg havde tænkt at gøre ved det.

Men om det omvänder sig ifrå sine ondsko, den jag emot talar, så skall jag ock låta mig ångra det onda, som jag tänkte göra dem.

9 Og i eet Øjeblik taler jeg om et Folk og om et Rige til at bygge og til at plante det;

Och hasteliga talar jag om ett folk och rike, att jag det uppbygga och plantera vill;

10 men naar det gør, hvad der er ondt for mine Øjne, saa at det ikke hører min Røst, da skal jeg angre det gode, med hvilket jeg havde sagt at ville gøre vel imod det.

Men gör det illa för min ögon, så att det icke hörer mina röst, så skall jag ock låta mig ångra det goda, som jag dem lofvat hafver, att jag dem göra skulle.

11 Og nu, sig dog til Judas Mænd og til Jerusalems Indbyggere: Saa siger Herren: Se, jeg bereder Ulykke over eder og udtænker et Anslag imod eder; vender dog om, hver fra sin onde Vej, og bedrer eders Veje og eders Idrætter!

Så säg nu till dem i Juda, och till Jerusalems inbyggare: Detta säger Herren: Si, jag bereder eder ena olycko, och tänker något emot eder; derföre vände sig hvar och en ifrå sitt onda väsende, och bättrer edart väsende och anslag.

12 Men de sige: Det er forgæves! thi vi ville vandre efter vore egne Tanker og gøre hver efter sit onde Hjertes Stivhed.

Men de sade: Der varder intet utaf; vi vilje vandra efter våra tankar, och göra hvar och en efter sins onda hjertas tycko.

13 Derfor, saa siger Herren: Spørger dog iblandt Hedningerne: „Hvo har hørt saadanne Ting?‟ Noget saare grueligt har Israels Jomfru begaaet.

Derföre säger Herren: Fråger dock ibland Hedningarna: Ho hafver någon tid sådant hört, att jungfrun Israel så ganska grufveliga ting gör?

14 Mon Libanons Sne gaar bort fra Klippen paa Marken? eller mon de fremtrængende, friske, rindende Vande standse?

Blifver dock snön längre på stenomen i markene, då det snögar ned af Libanon; och regnvattnet förlöper icke så snart,

15 Dog mit Folk har glemt mig, de gøre Røgelse for, hvad der er Forfængelighed, og de bragtes til at snuble paa deres Veje og de evige Baner, saa at de gik ind paa Stier, paa en Vej, som ikke var banet,

Som mitt folk mig förgäter. De röka gudom, och komma förargelse åstad, utan återvändo, på sinom stigom, och gånga på otrampadom vägom;

16 til at gøre deres Land til en Gru, til en evig Spot; hver som gaar derover, gruer og ryster med sit Hoved.

På det deras land skall till öde varda, dem till evig skam, så att den der framom går, skall sig förundra, och rista hufvudet.

17 Som Østenvejret vil jeg adsprede dem for Fjendens Ansigt; jeg vil vende Ryggen og ikke Ansigtet til dem paa deres Trængsels Dag.

Ty jag skall, genom ett östanväder, förskingra dem för deras fiendar; jag skall visa dem ryggen, och icke anletet, då de förderfvas.

18 Men de sagde: Kommer og lader os optænke Anslag imod Jeremias; thi Loven gaar ikke tabt for Præsten, eller Raadet for den vise, eller Ordet for Profeten; kommer og lader os slaa ham med Tungen, og lader os ikke give Agt paa noget af hans Ord!

Men de sade: Kommer, och låter oss gå till råds emot Jeremia; ty Presterna kunna icke fara ville i lagen, och de gamlas råd icke fela, och Propheterna kunna icke lära orätt. Kommer, och låter oss slå honom ihjäl med tungone, och passa intet uppå hvad han säger.

19 Herre! giv Agt paa mig, og hør deres Røst, som trætte imod mig.

Herre, akta uppå mig, och hör mina motståndares röst.

20 Mon man skulde betale ondt for godt? thi de have gravet en Grav for min Sjæl; kom i Hu, hvorledes jeg har staaet for dit Ansigt for at tale godt for dem, for at bortvende din Vrede fra dem.

Är det rätt, att man vedergäller ondt för godt? Ty de hafva grafvit mine själ ena grop. Kom dock ihåg, huru jag för dig stått hafver, så att jag talade deras bästa, och vände dina grymhet ifrå dem.

21 Derfor giv deres Børn hen til Hungeren, og overlad dem i Sværdets Vold, og lad deres Hustruer blive barnløse og Enker og deres Mænd ihjelslagne ved Døden; lad deres unge Karle blive dræbte med Sværd i Krigen!

Så straffa nu deras barn med hunger, och låt dem i svärd falla, att deras hustrur och enkor utan barn blifva, och deras män ihjälslagne, och deras unga män i strid genom svärd dräpne varda;

22 Lad der høres Skrig fra deres Huse, naar du lader en Trop pludselig komme over dem; thi de grove en Grav for at fange mig og skjulte Snarer for mine Fødder.

Att ett rop utaf deras husom må hördt varda, huru du med hast hafver låtit krigsfolk komma öfver dem; ty de hafva grafvit ena grop till att fånga mig, och lagt ena snaro för mina fötter.

23 Men du, Herre! du ved alt deres Raad imod mig til Døden, son ikke deres Misgerning, og udslet ikke deres Synd for dit Ansigt; lad dem være nedstyrtede for dit Ansigt, handle med dem i din Vredes Tid!

Och efter du, Herre, vetst all deras anslag emot mig, att de vilja dräpa mig; så förlåt dem icke deras missgerning, och låt deras synder icke utstrukna varda för dig; låt dem störta inför dig, och handla med dem efter dina vrede.