Pieseò 2

1 Já jsem růže Sáronská, a lilium při dolinách.

Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Jako lilium mezi trním, tak přítelkyně má mezi pannami.

Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Jako jabloň mezi dřívím lesním, tak milý můj mezi mládenci. V stínu jeho žádostiva jsem byla seděti, a sedímť; nebo ovoce jeho sladké jest ústům mým.

Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Uvedl mne na hody, maje za korouhev lásku ke mně.

Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Očerstvětež mne těmi flašemi, posilňte mne těmi jablky, nebo umdlévám milostí,

Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Levice jeho pod hlavou mou, a pravicí svou objímá mne.

Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Zavazujiť vás přísahou, dcery Jeruzalémské, skrze srny a laně polní, abyste nebudily a nevyrážely ze sna milého mého, dokudž by nechtěl.

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Hlas milého mého, aj, onť se béře, skáče po těch horách, poskakuje na těch pahrbcích.

Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 Podobný jest milý můj srně aneb mladému jelenu; aj, on stojí za stěnou naší, vyhlédá z oken, patří skrze mříži.

Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 Ozval se milý můj, a řekl mi: Vstaň, přítelkyně má, krásná má, a poď.

Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 Nebo aj, zima pominula, prška přestala a odešla.

Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 Kvítíčko se ukazuje po zemi, čas prozpěvování přišel, a hlas hrdličky slyší se v krajině naší.

Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 Fík vypustil holičky své, a réví rozkvetlé vydalo vůni. Vstaniž, přítelkyně má, krásná má, a poď.

Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 Holubičko má, v rozsedlinách skalních, v skrýši příkré, ukaž mi oblíčej svůj, nechať slyším hlas tvůj; nebo hlas tvůj libý jest, a oblíčej tvůj žádostivý.

Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 Zlapejte nám lišky, lišky maličké, ješto škodu dělají na vinicích, poněvadž vinice naše kvete.

Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 Milý můj jest můj, a já jeho, jenž pase mezi lilium.

Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 Ažby zavítal ten den, a utekli by stínové ti, navratiž se, připodobni se, milý můj, srně neb mladému jelenu na horách Beter.

Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.