Žalmy 88
1 Píseň a žalm synů Chóre, přednímu zpěváku na machalat k zpívání, vyučující, složený od Hémana Ezrachitského. Hospodine, Bože spasení mého, ve dne i v noci k tobě volám.
En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
2 Vstupiž před oblíčej tvůj modlitba má, nakloň ucha svého k volání mému.
Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
4 Počten jsem mezi ty, kteříž se dostávají do jámy; připodobněn jsem člověku beze vší síly.
Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
5 Mezi mrtvé jsem odložen, jako zmordovaní ležící v hrobě, na něž nezpomínáš více, kteříž od ruky tvé vyhlazeni jsou.
Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
6 Spustils mne do jámy nejzpodnější, do nejtemnějšího a nejhlubšího místa.
Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
7 Dolehla na mne prchlivost tvá, a vším vlnobitím svým přikvačil jsi mne. (Sélah)
Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
8 Daleko jsi vzdálil mé známé ode mne, jimž jsi mne velice zošklivil, a tak jsem sevřín, že mi nelze nijakž vyjíti.
Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
9 Zrak můj hyne trápením; na každý den vzývám tě, Hospodine, ruce své před tebou rozprostíraje.
Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
10 Zdali před mrtvými učiníš zázrak? Aneb vstanou-liž mrtví, aby tě oslavovali? (Sélah)
Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
11 I zdali bude ohlašováno v hrobě milosrdenství tvé, a pravda tvá v zahynutí?
Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
12 Zdaliž v známost přichází ve tmách div tvůj, a spravedlnost tvá v zemi zapomenutí?
Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
13 Já pak, Hospodine, k tobě volám, a každého jitra předchází tě modlitba má.
Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
14 Pročež, ó Hospodine, zamítáš mne, a tvář svou skrýváš přede mnou?
Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
15 Ztrápený jsem, jako hned maje umříti od násilí; snáším hrůzy tvé, a děsím se.
Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
16 Hněv tvůj přísný na mne se obořil, a hrůzy tvé krutě sevřely mne.
Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
17 Obkličují mne jako voda, na každý den obstupují mne hromadně.
De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
18 Vzdálil jsi ode mne přítele a tovaryše, a známým svým jsem ve tmě.
Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
