Žalmy 62
1 Přednímu z kantorů Jedutunovi, žalm Davidův. Vždy předce k Bohu má se mlčelivě duše má, od něhoť jest spasení mé.
En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga. Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper.
2 Vždyť předce on jest skála má, mé spasení, vysoký hrad můj, nepohnuť se škodlivě.
Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är.
3 Až dokud zlé obmýšleti budete proti člověku? Všickni vy zahubeni budete, jako zed navážená a stěna nachýlená jste.
Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur?
4 Však nic méně radí se o to, jak by jej odstrčili, aby nebyl vyvýšen; lež oblibují, ústy svými dobrořečí, ale u vnitřnosti své proklínají. (Sélah)
De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. (Sela)
5 Vždy předce měj se k Bohu mlčelivě, duše má, nebo od něho jest očekávání mé.
Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp.
6 Onť jest zajisté skála má, mé spasení, vysoký hrad můj, nepohnuť se.
Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller.
7 V Bohu jest spasení mé a sláva má; skála síly mé, doufání mé v Bohu jest.
När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud.
8 Naději v něm skládejte všelikého času, ó lidé, vylévejte před oblíčejem jeho srdce vaše, Bůh útočiště naše. (Sélah)
Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. (Sela)
9 Jistě žeť jsou marnost synové lidští, a synové mocných lživí. Budou-li spolu na váhu vloženi, lehčejší budou nežli marnost.
Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro.
10 Nedoufejtež v utiskování, ani v loupeži, a nebývejte marní; statku přibývalo-li by, nepřikládejte srdce.
Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå.
11 Jednou mluvil Bůh, dvakrát jsem to slyšel, že Boží jest moc,
Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är.
12 A že tvé, Pane, jest milosrdenství, a že ty odplatíš jednomu každému podlé skutků jeho.
Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar.
