Žalmy 22
1 Přednímu zpěváku k času jitřnímu, žalm Davidův. Bože můj, Bože můj, pročež jsi mne opustil? Vzdálils se od spasení mého a od slov naříkání mého.
En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
2 Bože můj, přes celý den volám, a neslyšíš, i v noci, a nemohu se utajiti.
Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
3 Ty zajisté jsi svatý, zůstávající vždycky k veliké chvále Izraelovi.
Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
4 V toběť doufali otcové naši, doufali, a vysvobozovals je.
Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
5 K tobě volávali, a spomáhals jim; v tobě doufali, a nebývali zahanbeni.
Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
6 Já pak červ jsem, a ne člověk, útržka lidská a povrhel vůbec.
Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
7 Všickni, kteříž mne vidí, posmívají se mi, ošklebují se, a hlavami potřásají, říkajíce:
Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
8 Spustiltě se na Hospodina, nechť ho vysvobodí; nechať jej vytrhne, poněvadž se mu v něm zalíbilo.
Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
9 Ješto ty jsi, kterýž jsi mne vyvedl z života, ustaviv mne v doufání při prsích matky mé.
Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
10 Na tebeť jsem uvržen od narození svého, od života matky mé Bůh můj ty jsi.
På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
11 Nevzdalujž se ode mne, nebo ssoužení blízké jest, a nemám spomocníka.
Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
12 Obkličujíť mne býkové mnozí, silní volové z Bázan obstupují mne.
Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
13 Otvírají na mne ústa svá, jako lev rozsapávající a řvoucí.
De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
14 Jako voda rozplynul jsem se, a rozstoupily se všecky kosti mé, a srdce mé jako vosk rozpustilo se u prostřed vnitřností mých.
Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
15 Vyprahla jako střepina síla má, a jazyk můj přilnul k dásním mým, anobrž v prachu smrti položils mne.
Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
16 Nebo psi obskočili mne, rota zlostníků oblehla mne, zprobijeli ruce mé i nohy mé.
Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
17 Mohl bych sčísti všecky kosti své, oni pak hledí na mne, a dívají se mi.
Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
18 Dělí mezi sebou roucha má, a o můj oděv mecí los.
De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
19 Ale ty, Hospodine, nevzdalujž se, sílo má, přispěj k spomožení mému.
Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
20 Vychvať od meče duši mou, a z moci psů jedinkou mou.
Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
21 Zachovej mne od úst lva, a od rohů jednorožcových vyprosť mne.
Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
22 I budu vypravovati bratřím svým o jménu tvém, u prostřed shromáždění chváliti tě budu, řka:
Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
23 Kteříž se bojíte Hospodina, chvalte jej, všecko símě Jákobovo ctěte jej, a boj se ho všecka rodino Izraelova.
Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
24 Nebo nepohrdá, ani se odvrací od trápení ztrápeného, aniž skrývá tváři své od něho, nýbrž když k němu volá, vyslýchá jej.
Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
25 O tobě chvála má v shromáždění velikém, sliby své plniti budu před těmi, kteříž se bojí tebe.
Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
26 Jísti budou tiší a nasyceni budou, chváliti budou Hospodina ti, kteříž ho hledají, živo bude srdce vaše na věky.
De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
27 Rozpomenou a obrátí se k Hospodinu všecky končiny země, a skláněti se budou před ním všecky čeledi národů.
Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
28 Nebo Hospodinovo jest království, a onť panuje nad národy.
Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
29 Jísti budou a skláněti se před ním všickni tuční země, jemu se klaněti budou všickni sstupující do prachu, a kteříž duše své nemohou při životu zachovati.
Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
30 Símě jejich sloužiti mu bude, a přičteno bude ku Pánu v každém věku.
Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
31 Přijdouť, a lidu, kterýž z nich vyjde, vypravovati budou spravedlnost jeho; nebo ji skutkem vykonal.
De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
