Žalmy 144

1 Davidův. Požehnaný Hospodin skála má, kterýž učí ruce mé boji, a prsty mé bitvě.

Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;

2 Milosrdenství mé a hrad můj, útočiště mé, vysvoboditel můj, a štít můj, protož v něhoť já doufám; onť mi podmaňuje lidi.

min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.

3 Hospodine, co jest člověk, že se znáš k němu, a syn člověka, že ho sobě tak vážíš?

HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?

4 Èlověk marnosti podobný jest, dnové jeho jako stín pomíjející.

En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

5 Hospodine, nakloň svých nebes a sstup, dotkni se hor, a kouřiti se budou.

HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.

6 Sešli hromobití a rozptyl je, vypusť střely své a poraz je.

Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.

7 Vztáhni ruku svou s výsosti, vysvoboď mne, a vytrhni mne z vod mnohých, z ruky cizozemců.

Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,

8 Jejichž ústa mluví marnost, a pravice jejich jest pravice lživá.

vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

9 Bože, píseň novou zpívati budu tobě na loutně, a na desíti strunách žalmy tobě prozpěvovati,

Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,

10 Dávajícímu vítězství králům, a vysvobozujícímu Davida, služebníka svého od meče vražedlného.

dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.

11 Vysvoboď mne, a vytrhni mne z ruky cizozemců, jejichž ústa mluví marnost, a pravice jejich pravice lživá.

Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

12 Aby synové naši byli jako štípkové zdárně rostoucí v mladosti své, a dcery naše jako úhelní kamenové, tesaní ku podobenství chrámu.

När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;

13 Špižírny naše plné ať vydávají všelijaké potravy; dobytek náš ať rodí na tisíce, a na deset tisíců v stájích našich.

när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;

14 Volové naši ať jsou vytylí; ať není vpádu ani zajetí, ani naříkání na ulicích našich.

när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --

15 Blahoslavený lid, jemuž se tak děje, blahoslavený ten lid, jehož Hospodin Bohem jest.

saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.