Žalmy 139
1 Přednímu zpěváku, žalm Davidův. Hospodine, ty jsi mne zkusil a seznal.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
2 Ty znáš sednutí mé i povstání mé, rozumíš myšlení mému zdaleka.
Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
3 Chození mé i ležení mé ty obsahuješ, a všech mých cest svědom jsi.
Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
4 Než ještě mám na jazyku slovo, aj, Hospodine, ty to všecko víš.
Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
5 Z zadu i z předu obklíčils mne, a vzložils na mne ruku svou.
Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
6 Divnější jest umění tvé nad můj vtip; vysoké jest, nemohu k němu.
Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
7 Kamž bych zašel od ducha tvého? Aneb kam bych před tváří tvou utekl?
Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
8 Jestliže bych vstoupil na nebe, tam jsi ty; pakli bych sobě ustlal v hrobě, aj, přítomen jsi. (Sheol h7585)
Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
9 Vzal-li bych křídla záře jitřní, abych bydlil při nejdalším moři:
Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
10 I tamť by mne ruka tvá provedla, a pravice tvá by mne popadla.
Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
11 Dím-li pak: Aspoň tmy, jako v soumrak, přikryjí mne, ale i noc jest světlem vůkol mne.
Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
12 Aniž ty tmy před tebou ukryti mohou, anobrž noc jako den tobě svítí, rovně tma jako světlo.
Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
13 Ty zajisté v moci máš ledví má, přioděl jsi mne v životě matky mé.
Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
14 Oslavuji tě, proto že se hrozným a divným skutkům tvým divím, a duše má zná je výborně.
Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
15 Neníť ukryta žádná kost má před tebou, jakž jsem učiněn v skrytě, a řemeslně složen, v nejhlubších místech země.
Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
16 Trupel můj viděly oči tvé, v knihu tvou všickni oudové jeho zapsáni jsou, i dnové, v nichž formováni byli, když ještě žádného z nich nebylo.
Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
17 Protož u mne ó jak drahá jsou myšlení tvá, Bože silný, a jak jest jich nesčíslná summa!
Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
18 Chtěl-li bych je sčísti, více jest jich než písku; procítím-li, a já jsem vždy s tebou.
Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
19 Zabil-li bys, ó Bože, bezbožníka, tehdážť by muži vražedlní odstoupili ode mne,
Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
20 Kteříž mluví proti tobě nešlechetně; marně vyvyšují nepřátely tvé.
Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
21 Zdaliž těch, kteříž tě v nenávisti mají, ó Hospodine, v nenávisti nemám? A ti, kteříž proti tobě povstávají, zdaž mne nemrzejí?
Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
22 Úhlavní nenávistí jich nenávidím, a mám je za nepřátely.
Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
23 Vyzpytuj mne, Bože silný, a poznej srdce mé; zkus mne, a poznej myšlení má.
Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
24 A popatř, chodím-liť já cestou odpornou tobě, a veď mne cestou věčnou.
Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
