Žalmy 132

1 Píseň stupňů. Pamětliv buď, Hospodine, na Davida i na všecka trápení jeho,

En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

2 Jak se přísahou zavázal Hospodinu, a slib učinil Nejmocnějšímu Jákobovu, řka:

han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

3 Jistě že nevejdu do stánku domu svého, a nevstoupím na postel ložce svého,

»Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

4 Aniž dám očím svým usnouti, ani víčkám svým zdřímati,

jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

5 Dokudž nenajdu místa Hospodinu, k příbytkům Nejmocnějšímu Jákobovu.

förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

6 Aj, uslyšavše o ní, že byla v kraji Efratském, našli jsme ji na polích Jaharských.

Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

7 Vejdemeť již do příbytků jeho, a skláněti se budeme u podnoží noh jeho.

Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

8 Povstaniž, Hospodine, a vejdi do odpočinutí svého, ty i truhla velikomocnosti tvé.

Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

9 Kněží tvoji ať se zobláčejí v spravedlnost, a svatí tvoji ať vesele prozpěvují.

Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

10 Pro Davida služebníka svého neodvracejž tváři pomazaného svého.

För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

11 Učinilť jest Hospodin pravdomluvnou přísahu Davidovi, aniž se od ní uchýlí, řka: Z plodu života tvého posadím na trůn tvůj.

HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

12 Budou-li ostříhati synové tvoji smlouvy mé a svědectví mých, kterýmž je vyučovati budu, také i synové jejich až na věky seděti budou na stolici tvé.

Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

13 Neboť jest vyvolil Hospodin Sion, oblíbil jej sobě za svůj příbytek, řka:

Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

14 Toť bude obydlí mé až na věky, tuť přebývati budu, nebo jsem sobě to oblíbil.

Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

15 Potravu jeho hojným požehnáním rozmnožím, chudé jeho chlebem nasytím,

Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

16 A kněží jeho v spasení zobláčím, a svatí jeho vesele prozpěvovati budou.

Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

17 Tuť způsobím, aby zkvetl roh Davidův; připravím svíci pomazanému svému.

Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

18 Nepřátely jeho v hanbu zobláčím, nad ním pak kvésti bude koruna jeho.

Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» Se Horn i Ordförkl.