Žalmy 102
1 Modlitba chudého, když sevřín jsa, před Hospodinem vylévá žádosti své. Hospodine, slyš modlitbu mou, a volání mé přijdiž k tobě.
Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
2 Neskrývej tváři své přede mnou, v den ssoužení mého nakloň ke mně ucha svého; když k tobě volám, rychle vyslyš mne.
HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
3 Nebo mizejí jako dým dnové moji, a kosti mé jako ohniště vypáleny jsou.
Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
4 Poraženo jest jako bylina, a usvadlo srdce mé, tak že jsem chleba svého jísti zapomenul.
Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
5 Od hlasu lkání mého přilnuly kosti mé k kůži mé.
Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
6 Podobný jsem učiněn pelikánu na poušti, jsem jako výr na pustinách.
För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
7 Bdím, a jsem jako vrabec osamělý na střeše.
Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
8 Každý den utrhají mi nepřátelé moji, a posměvači moji proklínají mnou.
Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
9 Nebo jídám popel jako chléb, a k nápoji svému slz přiměšuji,
Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
10 Pro rozhněvání tvé a zažžený hněv tvůj; nebo zdvihna mne, hodils mnou.
Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
11 Dnové moji jsou jako stín nachýlený, a já jako tráva usvadl jsem.
för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
12 Ale ty, Hospodine, na věky zůstáváš, a památka tvá od národu až do pronárodu.
Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
13 Ty povstana, smiluješ se nad Sionem, nebo čas jest učiniti milost jemu, a čas uložený přišel.
Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
14 Nebo líbost mají služebníci tvoji v kamení jeho, a nad prachem jeho slitují se,
Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
15 Aby se báli pohané jména Hospodinova, a všickni králové země slávy tvé,
Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
16 Když by Hospodin vzdělal Sion, a ukázal se v slávě své,
Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
17 Když by popatřil k modlitbě poníženého lidu, nepohrdaje modlitbou jejich.
när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
18 Budeť to zapsáno pro budoucí potomky, a lid, kterýž má stvořen býti, chváliti bude Hospodina,
när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
19 Že shlédl s výsosti svatosti své. Hospodin s nebe na zemi že popatřil,
Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
20 Aby vyslyšel vzdychání vězňů, a rozvázal ty, kteříž již k smrti oddání byli,
att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
21 Aby vypravovali na Sionu jméno Hospodinovo, a chválu jeho v Jeruzalémě,
för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
22 Když se spolu shromáždí národové a království, aby sloužili Hospodinu.
på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
23 Ztrápilť jest na cestě sílu mou, ukrátil dnů mých,
när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
24 Až jsem řekl: Můj Bože, nebeř mne u prostřed dnů mých; od národu zajisté až do pronárodu jsou léta tvá,
Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
25 I prvé nežlis založil zemi, a dílo rukou svých, nebesa.
Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
26 Onať pominou, ty pak zůstáváš; všecky ty věci jako roucho zvetšejí, jako oděv změníš je, a změněny budou.
I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
27 Ty pak jsi tentýž, a léta tvá nikdy nepřestanou.
de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
28 Synové služebníků tvých bydliti budou, a símě jejich zmocní se před tebou.
Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
