Žalmy 10

1 Proč, ó Hospodine, stojíš zdaleka, a skrýváš se v čas ssoužení?

Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?

2 Z pychu bezbožník protivenství činí chudému. Ó by jati byli v zlých radách, kteréž vymýšlejí.

Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.

3 Neboť se honosí bezbožník v líbostech života svého, a lakomý sobě pochlebuje, a Hospodina popouzí.

Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.

4 Bezbožník pro pýchu, kterouž na sobě prokazuje, nedbá na nic; všecka myšlení jeho jsou, že není Boha.

Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.

5 Dobře mu se daří na cestách jeho všelikého času, soudové tvoji vzdáleni jsou od něho, i na všecky nepřátely své fouká,

Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.

6 Říkaje v srdci svém: Nepohnuť se od národu až do pronárodu, nebo nebojím se zlého.

Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.

7 Ústa jeho plná jsou zlořečenství, i chytrosti a lsti; pod jazykem jeho trápení a starost.

Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.

8 Sedí v zálohách ve vsech a v skrýších, aby zamordoval nevinného; očima svýma po chudém špehuje.

Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.

9 Èíhá v skrytě jako lev v jeskyni své, číhá, aby pochytil chudého, uchvacujeť jej, a táhne pod sítku svou.

Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.

10 Připadá a stuluje se, dokudž by nevpadlo v silné pazoury jeho shromáždění chudých.

Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.

11 Říká v srdci svém: Zapomenulť jest Bůh silný, skryl tvář svou, nepohledíť na věky.

Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.

12 Povstaniž, Hospodine Bože silný, vznes ruku svou, nezapomínejž se nad chudými.

Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.

13 Proč má bezbožník Boha popouzeti, říkaje v srdci svém, že toho vyhledávati nebudeš?

Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?

14 Díváš se do času, nebo ty nátisk a bolest spatřuješ, abys jim odplatil rukou svou; na tebeť se spouští chudý, sirotku ty jsi spomocník.

Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.

15 Potři rámě bezbožného, a vyhledej nepravosti zlostného, tak aby neostál.

Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.

16 Hospodin jest králem věčných věků, národové z země své hynou.

Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.

17 Žádost ponížených vyslýcháš, Hospodine, utvrzuješ srdce jejich, ucha svého k nim nakloňuješ,

De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;

18 Abys soud činil sirotku a ssouženému, tak aby jich nessužoval více člověk bídný a zemský.

Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.