Jób 9
1 Odpověděv pak Job, řekl:
Job svarade och sade:
2 I ovšem vím, žeť tak jest; nebo jak by mohl člověk spravedliv býti před Bohem silným?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 A chtěl-li by se hádati s ním, nemohl by jemu odpovědíti ani na jedno z tisíce slov.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 Moudrého jest srdce a silný v moci. Kdo zatvrdiv se proti němu, pokoje užil?
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 On přenáší hory, než kdo shlédne, a podvrací je v prchlivosti své.
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 On pohybuje zemí z místa jejího, tak že se třesou sloupové její.
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 On když zapovídá slunci, nevychází, a hvězdy zapečeťuje.
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 On roztahuje nebe sám, a šlapá po vlnách mořských.
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 On učinil Arktura, Oriona, Kuřátka a hvězdy skryté na poledne.
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 On činí věci veliké, a to nevystižitelné a divné, jimž není počtu.
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Ano jde-li mimo mne, tedy nevidím; ovšem když pomíjí, neznamenám ho.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Tolikéž jestliže co uchvátí, kdo mu to rozkáže navrátiti? Kdo dí jemu: Co činíš?
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 Nezdržel-li by Bůh hněvu svého, klesli by před ním spolu spuntovaní, jakkoli mocní.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 Jakž bych já tedy jemu odpovídati, a jaká slova svá proti němu vyhledati mohl?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Kterémuž, bych i spravedliv byl, nebudu odpovídati, ale před soudcím svým pokořiti se budu.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Ač bych pak i volal, a on mi se ozval, neuvěřím, aby vyslyšel hlas můj,
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 Poněvadž vichřicí setřel mne, rozmnožil rány mé bez příčiny.
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 Aniž mi dá oddechnouti, ale sytí mne hořkostmi.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 Obrátil-li bych se k moci, aj, onť jest nejsilnější; pakli k soudu, kdo mi rok složí?
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Jestliže se za spravedlivého stavěti budu, ústa má potupí mne; pakli za upřímého, převráceného mne býti ukáží.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 Jsem-li upřímý, nebudu věděti toho; nenáviděti budu života svého.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 Jediná jest věc, pročež jsem to mluvil, že upřímého jako bezbožného on zahlazuje.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 Jestliže bičem náhle usmrcuje, zkušování nevinných se posmívá;
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 Země dána bývá v ruku bezbožného, tvář soudců jejich zakrývá: jestliže ne on, kdož jiný jest?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Dnové pak moji rychlejší byli nežli posel; utekli, aniž viděli dobrých věcí.
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 Pominuli jako prudké lodí, jako orlice letící na pastvu.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 Dím-li: Zapomenu se na své naříkání, zanechám horlení svého, a posilím se:
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 Lekám se všech bolestí svých, vida, že mne jich nezprostíš.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 Jestli jsem bezbožný, pročež bych nadarmo pracoval?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 Ano bych se i umyl vodou sněžnou, a očistil mýdlem ruce své,
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 Tedy v jámě pohřížíš mne, tak že se ode mne zprzní i to roucho mé.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 Nebo Bůh není člověkem jako já, jemuž bych odpovídati mohl, a abychom vešli spolu v soud.
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 Aniž máme prostředníka mezi sebou, kterýž by rozhodl nás oba.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Kdyby odjal ode mne prut svůj, a strach jeho aby mne nekormoutil,
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 Tehdáž bych mluvil, a nebál bych se, poněvadž není toho tak při mně.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
