Jób 7
1 Zdaliž nemá vyměřeného času člověk na zemi? A dnové jeho jako dnové nájemníka.
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Jako služebník, kterýž touží po stínu, a jako nájemník, jenž očekává skonání díla svého:
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 Tak jsou mi dědičně přivlastněni měsícové marní, a noci plné trápení jsou mi odečteny.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Jestliže ležím, říkám: Kdy vstanu? A pomine noc? Tak pln bývám myšlení až do svitání.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Tělo mé odíno jest červy a strupem i prachem, kůže má puká se a rozpouští.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Dnové moji rychlejší byli nežli člunek tkadlce, nebo stráveni jsou bez prodlení.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Rozpomeň se, ó Pane, že jako vítr jest život můj, a oko mé že více neuzří dobrých věcí,
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Aniž mne spatří oko, jenž mne vídalo. Oči tvé budou ke mně, a mne již nebude.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 Aniž se opět navrátí do domu svého, aniž ho již více pozná místo jeho.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Protož nemohuť já zdržeti úst svých, mluvím v ssoužení ducha svého, naříkám v hořkosti duše své.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Zdali jsem já mořem čili velrybem, že jsi mne stráží osadil?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Když myslím: Potěší mne lůže mé, poodejme naříkání mého postel má:
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Tedy mne strašíš sny, a viděními děsíš mne,
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Tak že sobě zvoluje zaškrcení duše má, a smrt nad život.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Mrzí mne, nebuduť déle živ. Poodstupiž ode mne, nebo marní jsou dnové moji.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Co jest člověk, že ho sobě tak vážíš, a že tak o něj pečuješ?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 A že ho navštěvuješ každého jitra, a každé chvíle jej zkušuješ?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Dokudž se neodvrátíš ode mne, a nedáš mi aspoň polknouti mé sliny?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Zhřešil jsem, což mám učiniti, ó strážce lidský? Proč jsi mne položil za cíl sobě, tak abych sám sobě byl břemenem?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Nýbrž proč neodejmeš přestoupení mého, a neodpustíš nepravosti mé? Nebo již v zemi lehnu. Potom bys mne i pilně hledal, nebude mne.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
