Jób 4
1 Jemuž odpovídaje Elifaz Temanský, řekl:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Počneme-li mluviti s tebou, neponeseš-liž toho těžce? Ale kdož by se zdržeti mohl, aby neměl mluviti?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Aj, učívals mnohé, a rukou opuštěných jsi posiloval.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Padajícího pozdvihovals řečmi svými, a kolena zemdlená jsi zmocňoval.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Nyní pak, jakž toto přišlo na tebe, těžce to neseš, a jakž tě dotklo, předěšen jsi.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Nebylo-liž náboženství tvé nadějí tvou, a upřímost cest tvých očekáváním tvým?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Rozpomeň se, prosím, kdo jest kdy nevinný zahynul? Aneb kde upřímí vyhlazeni jsou?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Jakož jsem já vídal ty, kteříž orali nepravost, a rozsívali převrácenost, že ji i žali.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Od dchnutí Božího hynou, a duchem prchlivosti jeho v nic obracíni bývají.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 Řvání lva a hlas lvice a zubové mladých lvíčat setříni bývají.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 Hyne lev, že nemá loupeže, a lvíčata mladá rozptýlena bývají.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Nebo i tajně doneslo se mne slovo, a pochopilo ucho mé něco maličko toho.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 V přemyšlováních z vidění nočních, když připadá tvrdý sen na lidi,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Strach připadl na mne a lekání, kteréž předěsilo všecky kosti mé.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Duch zajisté před tváří mou šel, tak že vlasové vstávali na těle mém.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Zastavil se, ale neznal jsem tváři jeho; tvárnost jen byla před očima mýma. Mezi tím mlče, slyšel jsem hlas:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 Zdaliž může člověk spravedlivějším býti než Bůh, aneb muž čistším nad toho, kterýž ho učinil?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Ano mezi služebníky jeho není dokonalosti, a při andělích svých zanechal nedostatku.
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 Èím více při těch, kteříž bydlejí v domích hliněných, jejichž základ jest na prachu, a setříni bývají snáze než mol.
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Od jitra až do večera stíráni bývají, a kdož toho nerozvažují, na věky zahynou.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Zdaliž nepomíjí sláva jejich s nimi? Umírají, ale ne v moudrosti.
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
