Jób 34
1 Ještě mluvil Elihu, a řekl:
Och Elihu svarade, och sade:
2 Poslouchejte, moudří, řečí mých, a rozumní, ušima pozorujte.
Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;
3 Nebo ucho řečí zkušuje, tak jako dásně okoušejí pokrmu.
Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.
4 Soud sobě zvolme, a vyhledejme mezi sebou, co by bylo dobrého.
Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.
5 Nebo řekl Job: Spravedliv jsem, a Bůh silný zavrhl při mou.
Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.
6 Své-liž bych pře ukrývati měl? Přeplněna jest bolestí rána má bez provinění.
Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.
7 Který muž jest podobný Jobovi, ješto by pil posměch jako vodu?
Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,
8 A že by všel v tovaryšství s činiteli nepravosti, a chodil by s lidmi nešlechetnými?
Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?
9 Nebo řekl: Neprospívá to člověku líbiti se Bohu.
Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.
10 A protož, muži rozumní, poslouchejte mne. Odstup od Boha silného nešlechetnost a od Všemohoucího nepravost.
Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;
11 Nebo on podlé skutků člověka odplací, a podlé toho, jaká jest čí cesta, působí, aby to nalézal.
Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.
12 A naprosto Bůh silný nečiní nic nešlechetně, a Všemohoucí nepřevrací soudu.
Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.
13 Kdo svěřil jemu zemi? A kdo zpořádal všecken okršlek?
Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?
14 Kdyby se na něj obrátil, a ducha jeho i duši jeho k sobě vzal,
Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;
15 Umřelo by všeliké tělo pojednou, a tak by člověk do prachu se navrátil.
Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.
16 Máš-li tedy rozum, poslyš toho, pusť v uši své hlas řečí mých.
Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.
17 Ješto ten, kterýž by v nenávisti měl soud, zdaliž by panovati mohl? Èili toho, jenž jest svrchovaně spravedlivý, za nešlechetného vyhlásíš?
Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?
18 Zdaliž sluší králi říci: Ó nešlechetný, a šlechticům: Ó bezbožní?
Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?
19 Mnohem méně tomu, kterýž nepřijímá osob knížat, aniž u něho má přednost urozený před nuzným; nebo dílo rukou jeho jsou všickni.
Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.
20 V okamžení umírají, třebas o půl noci postrčeni bývají lidé, a pomíjejí, a zachvácen bývá silný ne rukou lidskou.
Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.
21 Nebo oči jeho hledí na cesty člověka, a všecky kroky jeho on spatřuje.
Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.
22 Neníť žádných temností, ani stínu smrti, kdež by se skryli činitelé nepravosti.
Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;
23 Aniž zajisté vzkládá na koho více, tak aby se s Bohem silným souditi mohl.
Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.
24 Pyšné stírá bez počtu, a postavuje jiné na místa jejich.
Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;
25 Nebo zná skutky jejich; pročež na ně obrací noc, a potříni bývají.
Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.
26 Jakožto bezbožné rozráží je na místě patrném,
Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;
27 Proto že odstoupili od něho, a žádných cest jeho nešetřili,
Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;
28 Aby dokázal, že připouští k sobě křik nuzného, a volání chudých že vyslýchá.
Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.
29 (Nebo když on spokojí, kdo znepokojí? A když skryje tvář svou, kdo jej spatří?) Tak celý národ, jako i každého člověka jednostejně,
Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?
30 Aby nekraloval člověk pokrytý, aby nebylo lidem ourazu.
Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.
31 Jistě žeť k Bohu silnému raději toto mluveno býti má: Ponesuť, nezruším.
För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.
32 Mimo to, nevidím-li čeho, ty vyuč mne; jestliže jsem nepravost páchal, neučiním toho víc.
Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.
33 Nebo zdali vedlé tvého zdání odplacovati má, že bys ty toho neliboval, že bys ono zvoloval, a ne on? Pakli co víš jiného, mluv.
Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.
34 Muži rozumní se mnou řeknou, i každý moudrý poslouchaje mne,
Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.
35 Že Job hloupě mluví, a slova jeho nejsou rozumná.
Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.
36 Ó by zkušen byl Job dokonale, pro odmlouvání nám jako lidem nepravým,
Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.
37 Poněvadž k hříchu svému přidává i nešlechetnost, mezi námi také jen chloubu svou vynáší, a rozmnožuje řeči své proti Bohu.
Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.
