Jób 30
1 Nyní pak posmívají se mi mladší mne, jejichž bych otců nechtěl byl postaviti se psy stáda svého.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Ač síla rukou jejich k čemu by mi byla? Zmařena jest při nich starost jejich.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 Nebo chudobou a hladem znuzeni, utíkali na planá, tmavá, soukromná a pustá místa.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 Kteříž trhali zeliny po chrastinách, ano i koření, a jalovec za pokrm byl jim.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 Z prostřed lidí vyháníni byli; povolávali za nimi, jako za zlodějem,
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 Tak že musili bydliti v výmolích potoků, v děrách země a skálí.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 V chrastinách řvali, pod trní se shromažďovali,
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 Lidé nejnešlechetnější, nýbrž lidé bez poctivosti, menší váhy i než ta země.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 Nyní, pravím, jsem jejich písničkou, jsa jim učiněn za přísloví.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 V ošklivosti mne mají, vzdalují se mne, a na tvář mou nestydí se plvati.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Nebo Bůh mou vážnost odjal, a ssoužil mne; pročež uzdu před přítomností mou svrhli.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Po pravici mládež povstává, nohy mi podrážejí, tak že šlapáním protřeli ke mně stezky nešlechetnosti své.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 Mou pak stezku zkazili, k bídě mé přidali, ač jim to nic nepomůže.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 Jako širokou mezerou vskakují, a k vyplénění mému valí se.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Obrátily se na mne hrůzy, stihají jako vítr ochotnost mou, nebo jako oblak pomíjí zdraví mé.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 A již ve mně rozlila se duše má, pochytili mne dnové trápení mého,
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Kteréž v noci vrtá kosti mé ve mně; pročež ani nervové moji neodpočívají.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 Oděv můj mění se pro násilnou moc bolesti, kteráž mne tak jako obojek sukně mé svírá.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 Uvrhl mne do bláta, tak že jsem již podobný prachu a popelu.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 Volám k tobě, ó Bože, a neslyšíš mne; postavuji se, ale nehledíš na mne.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 Obrátils mi se v ukrutného nepřítele, silou ruky své mi odporuješ.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 Vznášíš mne u vítr, sázíš mne na něj, a k rozplynutí mi přivodíš zdravý soud.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 Nebo vím, že mne k smrti odkážeš, a do domu, do něhož se shromažďuje všeliký živý.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Jistě žeť nevztáhne Bůh do hrobu ruky, by pak, když je stírá, i volali.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Zdaliž jsem neplakal nad tím, kdož okoušel zlých dnů? Duše má kormoutila se nad nuzným.
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 Když jsem dobrého čekal, přišlo mi zlé; nadál jsem se světla, ale přišla mrákota.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 Vnitřností mé zevřely, tak že se ještě neupokojily; předstihli mne dnové trápení.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 Chodím osmahlý, ne od slunce, povstávaje, i mezi mnohými křičím.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 Bratrem učiněn jsem draků, a tovaryšem mladých pstrosů.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 Kůže má zčernala na mně, a kosti mé vyprahly od horkosti.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 A protož v kvílení obrátila se harfa má, a píšťalka má v hlas plačících.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
