Jób 30
1 Nyní pak posmívají se mi mladší mne, jejichž bych otců nechtěl byl postaviti se psy stáda svého.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Ač síla rukou jejich k čemu by mi byla? Zmařena jest při nich starost jejich.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Nebo chudobou a hladem znuzeni, utíkali na planá, tmavá, soukromná a pustá místa.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Kteříž trhali zeliny po chrastinách, ano i koření, a jalovec za pokrm byl jim.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Z prostřed lidí vyháníni byli; povolávali za nimi, jako za zlodějem,
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 Tak že musili bydliti v výmolích potoků, v děrách země a skálí.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 V chrastinách řvali, pod trní se shromažďovali,
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Lidé nejnešlechetnější, nýbrž lidé bez poctivosti, menší váhy i než ta země.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Nyní, pravím, jsem jejich písničkou, jsa jim učiněn za přísloví.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 V ošklivosti mne mají, vzdalují se mne, a na tvář mou nestydí se plvati.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Nebo Bůh mou vážnost odjal, a ssoužil mne; pročež uzdu před přítomností mou svrhli.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Po pravici mládež povstává, nohy mi podrážejí, tak že šlapáním protřeli ke mně stezky nešlechetnosti své.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Mou pak stezku zkazili, k bídě mé přidali, ač jim to nic nepomůže.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Jako širokou mezerou vskakují, a k vyplénění mému valí se.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Obrátily se na mne hrůzy, stihají jako vítr ochotnost mou, nebo jako oblak pomíjí zdraví mé.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 A již ve mně rozlila se duše má, pochytili mne dnové trápení mého,
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Kteréž v noci vrtá kosti mé ve mně; pročež ani nervové moji neodpočívají.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Oděv můj mění se pro násilnou moc bolesti, kteráž mne tak jako obojek sukně mé svírá.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Uvrhl mne do bláta, tak že jsem již podobný prachu a popelu.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Volám k tobě, ó Bože, a neslyšíš mne; postavuji se, ale nehledíš na mne.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Obrátils mi se v ukrutného nepřítele, silou ruky své mi odporuješ.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Vznášíš mne u vítr, sázíš mne na něj, a k rozplynutí mi přivodíš zdravý soud.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Nebo vím, že mne k smrti odkážeš, a do domu, do něhož se shromažďuje všeliký živý.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Jistě žeť nevztáhne Bůh do hrobu ruky, by pak, když je stírá, i volali.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Zdaliž jsem neplakal nad tím, kdož okoušel zlých dnů? Duše má kormoutila se nad nuzným.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Když jsem dobrého čekal, přišlo mi zlé; nadál jsem se světla, ale přišla mrákota.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Vnitřností mé zevřely, tak že se ještě neupokojily; předstihli mne dnové trápení.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Chodím osmahlý, ne od slunce, povstávaje, i mezi mnohými křičím.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Bratrem učiněn jsem draků, a tovaryšem mladých pstrosů.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Kůže má zčernala na mně, a kosti mé vyprahly od horkosti.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 A protož v kvílení obrátila se harfa má, a píšťalka má v hlas plačících.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
