Jób 19
1 Tedy odpověděv Job, řekl:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Dokudž trápiti budete duši mou, a dotírati na mne řečmi svými?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Již na desetkrát zhaněli jste mne, aniž se stydíte, že se zatvrzujete proti mně.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Ale nechť jest tak, že jsem zbloudil, při mně zůstane blud můj.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Jestliže se pak vždy proti mně siliti chcete, a obviňujíc mne, za pomoc sobě bráti proti mně potupu mou:
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Tedy vězte, že Bůh podvrátil mne, a sítí svou otáhl mne.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Nebo aj, volám-li pro nátisk, nemám vyslyšení; křičím-li, není rozsouzení.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Cestu mou zapletl tak, abych nikoli projíti nemohl, a stezky mé temnostmi zastřel.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Slávu mou se mne strhl, a sňal korunu s hlavy mé.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Zpodvracel mne všudy vůkol, abych zahynul, a vyvrátil jako strom naději mou.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Nadto zažžel proti mně prchlivost svou, a přičtl mne mezi nepřátely své.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Pročež přitáhše houfové jeho, učinili sobě ke mně cestu, a vojensky se položili okolo stanu mého.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Bratří mé ode mne vzdálil, a známí moji všelijak se mne cizí.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Opustili mne příbuzní moji, a známí moji zapomenuli se na mne.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Podruhové domu mého a děvky mé za cizího mne mají, cizozemec jsem před očima jejich.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Na služebníka svého volám, ale neozývá se, i když ho ústy svými pěkně prosím.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Dýchání mého štítí se manželka má, ačkoli pokorně jí prosím, pro dítky života mého.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Nadto i ti nejšpatnější pohrdají mnou; i když povstanu, utrhají mi.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 V ošklivost mne sobě vzali všickni rádcové moji, a ti, kteréž miluji, obrátili se proti mně.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 K kůži mé jako k masu mému přilnuly kosti mé, kůže při zubích mých toliko v cele zůstala.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Slitujte se nade mnou, slitujte se nade mnou, vy přátelé moji; nebo ruka Boží se mne dotkla.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Proč mi se protivíte tak jako Bůh silný, a masem mým nemůžte se nasytiti?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Ó kdyby nyní sepsány byly řeči mé, ó kdyby v knihu vepsány byly,
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 Anobrž rafijí železnou a olovem na věčnost na skále aby vyryty byly.
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Ačkoli já vím, že vykupitel můj živ jest, a že v den nejposlednější nad prachem se postaví.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 A ač by kůži mou i tělo červi zvrtali, však vždy v těle svém uzřím Boha.
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Kteréhož já uzřím sobě, a oči mé spatří jej, a ne jiný, jakkoli zhynula ledví má u vnitřnosti mé.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Ješto byste říci měli: I pročež ho trápíme? poněvadž základ dobré pře při mně se nalézá.
Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Bojte se meče, nebo pomsta za nepravosti jest meč, a vězte, žeť bude soud.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
