Jób 19
1 Tedy odpověděv Job, řekl:
Job svarade, och sade:
2 Dokudž trápiti budete duši mou, a dotírati na mne řečmi svými?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Již na desetkrát zhaněli jste mne, aniž se stydíte, že se zatvrzujete proti mně.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Ale nechť jest tak, že jsem zbloudil, při mně zůstane blud můj.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Jestliže se pak vždy proti mně siliti chcete, a obviňujíc mne, za pomoc sobě bráti proti mně potupu mou:
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Tedy vězte, že Bůh podvrátil mne, a sítí svou otáhl mne.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Nebo aj, volám-li pro nátisk, nemám vyslyšení; křičím-li, není rozsouzení.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Cestu mou zapletl tak, abych nikoli projíti nemohl, a stezky mé temnostmi zastřel.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Slávu mou se mne strhl, a sňal korunu s hlavy mé.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Zpodvracel mne všudy vůkol, abych zahynul, a vyvrátil jako strom naději mou.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 Nadto zažžel proti mně prchlivost svou, a přičtl mne mezi nepřátely své.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Pročež přitáhše houfové jeho, učinili sobě ke mně cestu, a vojensky se položili okolo stanu mého.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 Bratří mé ode mne vzdálil, a známí moji všelijak se mne cizí.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Opustili mne příbuzní moji, a známí moji zapomenuli se na mne.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Podruhové domu mého a děvky mé za cizího mne mají, cizozemec jsem před očima jejich.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Na služebníka svého volám, ale neozývá se, i když ho ústy svými pěkně prosím.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 Dýchání mého štítí se manželka má, ačkoli pokorně jí prosím, pro dítky života mého.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Nadto i ti nejšpatnější pohrdají mnou; i když povstanu, utrhají mi.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 V ošklivost mne sobě vzali všickni rádcové moji, a ti, kteréž miluji, obrátili se proti mně.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 K kůži mé jako k masu mému přilnuly kosti mé, kůže při zubích mých toliko v cele zůstala.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Slitujte se nade mnou, slitujte se nade mnou, vy přátelé moji; nebo ruka Boží se mne dotkla.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Proč mi se protivíte tak jako Bůh silný, a masem mým nemůžte se nasytiti?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Ó kdyby nyní sepsány byly řeči mé, ó kdyby v knihu vepsány byly,
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 Anobrž rafijí železnou a olovem na věčnost na skále aby vyryty byly.
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Ačkoli já vím, že vykupitel můj živ jest, a že v den nejposlednější nad prachem se postaví.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 A ač by kůži mou i tělo červi zvrtali, však vždy v těle svém uzřím Boha.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 Kteréhož já uzřím sobě, a oči mé spatří jej, a ne jiný, jakkoli zhynula ledví má u vnitřnosti mé.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Ješto byste říci měli: I pročež ho trápíme? poněvadž základ dobré pře při mně se nalézá.
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Bojte se meče, nebo pomsta za nepravosti jest meč, a vězte, žeť bude soud.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
